Ninni

Jag sitter och läser igenom blogginlägg från ett år tillbaka.

Funderar... Reflekterar...

Jag försöker återuppväcka de gånga känslorna som infann sig med hög frekvens i början av min tid i Stockholm och med tanke på ordens tydlighet så är det inte svårt att förstå mina känslor av ensamhet, tomhet och frustration över storstadssamhällets annorlunda värderingar.

Dryga ett och ett halvt år har gått sedan flyttlasset gick från mitt tidigare hem och det är inte förrän i detta nu jag lärt mig hantera mina känslor och omvärderat min situation. Under ett och ett halvt års tid har jag prövat och omprövat mig själv och min roll i det stora sammanhanget som kallas Stockholm för att se om jag verkligen hör hemma här eller om det överhuvudtaget inte är värt ansträngningarna. Valet att stanna kvar har inte alltid vart självklart men beslutet har fått hjälp på traven av min egen envishet och lojaliteten mot min sambo - de två komponenter som hjälpt mig över den instabila bro som kan gestalta denna tid.

Idag kan jag med glädje säga att livslusten och viljan är tillbaka. Jag märkte det så tydligt den dagen då kom tillbaka från en helgs vistelse i Sunne. Det orangea sken som lyste upp motorvägen gjorde mig lugn och för första gången infann sig tanken av att äntligen vara hemma - hemma i Stockholm.

Kanske har gnistan fått hjälp på traven av det återfunna ljuset och värmen i och med våren men känslan finns av att det beror på mer än så. Att hitta sin plats i ett nytt sammanhang är en process som för min del har tenderat att bli långvarig. Ödmjukhet inför nya människor och ny kultur är nog det viktigaste att bära med sig även fast jag upplever att det är den komponenten som är lättast att tappa. Om arrogans och förakt får övertag minskar chanserna att lära sig av omvärlden och hitta sin position vilket kväver både den egna personen och relationerna med människor.

Ödmjukhet och viljan att försöka förstå människor har fått mig en bit över den livslånga instabila bro som jag tidigare försökte gestalta. Arrogansen har ibland tagit överhand men då är det lätt att nästan falla igenom plankorna... För tillfället har jag precis passerat en eländig del av bron och tagit mig över till mer lättframkomliga delar. Vad jag vill säga är att resan på långa vägar inte är slut men att jag idag känner mig mer tillfreds än tidigare... Tacka mig tjurskallighet för det! =)

Nu ska jag till skolan! Ha en trevlig dag!

Att vakna på rätt sida på morgonen och att märka att det är sol ute - sådana enkla grejer kan göra mig så glad och det var just så det var igår när jag slog upp ögonen. Att sedan dricka en kopp nybryggt kaffe i stilla ro bredvid mitt hjärta lade grunden till en lyckad dag - ingen speciell dag men bara grymt behaglig dag.

Jag trodde inte att det kunde bli bättre en sådan enkel vardag men tji fick jag. När jag kom upp för trapporna hemma efter enheldag på jobbet och i skolan hängde ett paket på samma plats som brevbäraren annars brukar lämna morgontidningen. Av formen att döma kunde jag räkna ut att det handlade om ett blombud och av adresslappen kunde jag räkna ut att de var till mig. Med en miljon frågor i huvudet om vem som kunde ha skickat denna enorma bukett gick jag in och började försiktigt lirka upp pappret som uppenbarligen kom från en blomsterbutik någonstans i Huddinge. En väldoftande rödtonad blombukett mötte mig bakom pappret tillsammans med ett enkelt kort:

Jag älskar dig. Puss. Din Johan

Kan en dag vara mer fulländad? Det är de små tingen som gör det... Solen har strålat på och kring mig även idag =)

Överallt hör man hur bloggtrenden fortfarande är på uppgång. Jag läser i Metro om hur vi 80-talister (och även 90-talister) har ett märkligt behov av att offentligt hänga ut vårt privatliv och själv konstaterar jag på kommande sidor i samma gratisblaska hur folk kan komma på att skriva om allt från frukostvanor och trendiga inköp till politik och existentiella frågor.

På något underligt sätt konstaterar jag även hur bloggandet betyder något för mig själv. Liksom de flesta bloggare har ett syfte med sin skrift och jag tror även att detta syfte, som för så många andra, handlar om att i en offentlig text få möjlighet att formulera sina tankar i ord som även andra än jag själv ska kunna tyda.

Som min vän Christina formulerade sig när jag berättade om hur slarvig jag är när det jag gör bara berör mig själv och hur jag även kan lägga om till en oerhörd struktur i exempelvis skola, jobb och relation. Hon sa då:

"Men du verkar vara en sån som är jätteduktig och ambitiös när någon annan ska granska dig..."

Hon visste vad hon pratade om och i bloggandets fall använder jag nog detta faktum för att noggrant sätta ord på mina tankar för att förstå vad jag själv menar. Jag vill inte tro att jag bloggar för att vem som helst skall uppmärksamma mina vardagliga bestyr och bekymmer. Jag vill istället tro att de ord jag formulerar på denna offentliga blogg skall få mig att tänka till... Tänka till om mig själv, om min omvärld och, i bästa fall, vidarebefordra en tanke till omvärlden. Jag använder därmed andras ögon för att få fram mina ord på ett vettigt sätt -  jag är jätteduktig och ambitiös när någon annan ska granska mig...

I den organisationslära som jag läser i skolan pratas det mycket om värdeskapande aktiviteter och värdeskapande tid. Man menar att allt som inte skapar mervärde för kunden är slöseri och bör förkastas i den mån det går. Jag tror att man borde ha samma tänk när det gäller sin egen person. Oavsett om det handlar om arbete, fritid eller annat så bör dina åtaganden vara värdeskapande i den mån det går. Givetvis måste även sysselsättningar som inte är lika stimulerande utföras men skit i det om du kan =)

För mig själv handlar de värdeskapande sysselsättningarna om så mycket, men i detta nu vill jag återigen avvara tid för bloggande eftersom dagarna och tankarna springer iväg så fort. Jag vill få tid att stanna upp. Få tid att reflektera och njuta av det som faktiskt är bra, få ur mig det som bör ventileras och konstatera det som kan konstateras helt enkelt...

Jag vet inte hur värdeskapande mina ord är för just dig. Jag är givetvis tacksam över att just du läser för uppenbarligen är du på något sätt, gott eller ont, intresserad av mina ord.

Hoppas att jag kan påstå att bloggen är igång igen!!  =)

Sitter hemma och funderar vad jag ska hitta på härnäst - något som jag har gjort de senaste två dygnen. Fuck, va trist det är att vara sjuk!

Febern bröt ut på riktigt under onsdagskvällen. En sån där underbar feber som knappt tillåter rörelser över huvud taget.

Vid samma tillfälle började funderingarna snurra. Vad an ett återigen knäckt immunförsvar? Små, retsamma förkylningar har kommit och gått ända sedan jag flyttade till Stockholm, och jag som aldrig annars är sjuk!

Uppenbarelserna började medsamma blotta sig allt mer eftersom det är lätt att dra paralleller till en förnekad verklighet och för att jag dessutom verkligen tror att kroppen ofta agerar med fysiska "hot" på för stora psykiska påfrestningar.

Sedan jag började på Ragn-Sells så har jag gått med ständig magont i och med känslan över att alltid kunna prestera lite mer.

Jag är grymt tacksam till det vikariat som jag faktiskt sitter på nu, men en diffus arbetsbeskrivning tillsammans med tanken på att det är en färdig civilingenjör som jag efterträder (som dessutom är tio år äldre än mig) gör att jag går med en ständigt förnekad känsla av otillräcklighet. En känsla som jag inte har upplevt på många år innan nu.

Jag försöker att förstå känslan och vända vetskapen om den till min fördel och personliga utveckling men det är givetvis lättare att säga än att faktiskt få mig själv att förstå.

Jag vet att kraven på mig utifrån inte är större än för en tjugoettårig högskolestuderande och jag vet att det jag gör duger till eftersom det faktiskt gör det för min egen del.

Jag kom helt plötsligt att tänka på en artikel ur Aftonbladet som jag citerade i bloggen för längesedan.

"Studenter är inte tillräckligt kunniga om att den biologiska klockan tickar och går. Ungdomstiden har blivit förlängd, men biologin är den samma. "

Helt plötsligt så fick jag lust att återigen kommentera detta - ett och ett halvt år senare när jag sitter med stadigt arbete långt ifrån allt vad studentliv innebär.

För visst är det så att mognadsprocessen och insikten om livet inte slutar bara för att man flyttar hemifrån och börjar på högskola. Denna isolerade värld som fyllts med karriärslystna, målmedvetna ungdomar är ett steg i processen ut mot det vuxna livet.

Dock är det enda man egentligen behöver bry sig om sig själv och sin egen utveckling. Det resultat i form av vunna högskolepoäng som du ser tabellerat i Ladok är din egen förtjänst och ditt personliga ansvar och val. Dessutom kan de intrång man faktiskt gör på omgivningen i och med alla galna upptåg, som samhället egentligen inte alls accepterar, försvaras med att man faktiskt är student.

Utanför den världen behöver man tydligen också lägga kraft på en organisation som man ska jobba i, en familj som man ska leva i och en omgivning som tar ens engagemang och ansvar för givet.

Utanför den världen fick jag på nytt en käftsmäll av mitt självförtroende som halkar lite efter ibland...

Jag har utvecklats något enormt på bara några år - det har jag verkligen - men nya insikter slutar aldig att förvåna mig.

Undrar om det "vuxna" livet börjar någon gång eller om det är en livslångt förlopp. Den processen i sig är spännande.

Nu ska jag återgå till att ta hand om en förkylning som inte vill släppa...

Det är lustigt hur man reagerar...
Mitt melankoliska sinnelag som alltid infinner sig under den mörkare delen av året har jag i år, liksom många år innan dess, haft svårt att tackla. Detta sinnelag resuletar i något som kan liknas vid depression och som givetvis påverkar hur jag ser på väsentliga saker som vardag, prestationer och beslut. Likförbannat kan jag under denna mörkare delen av året sällan eller aldrig intala mig själv att det inte är min person det är fel på utan att det istället min kropp i relation till årstiden som påverkar min sinnesstämning.

Nu är ändå den tiden förbi än en gång , vilket i och för sig trist eftersom jag då inte längre har någon möjlighet att skylla mitt eventuellt dåliga humör på vädret :)

Hursomhelst... Idag bestämde jag mig för att ta en lång promenad efter jobbet och därmed kombinera Johans frånvaro under kvällen med mitt behov av ensamhet och frisk luft.

Förväntningarna jag hade innan höll sig ju givetvis på nivån av en vanlig promenad, något som nuförtiden är en bristvara.*
Jag satte iPoden i öronen och påbörjade något som kunde liknas vid en power-walk. Musiken lade jag inte märke till något särskilt eftersom låtarna för länge sedan hade blivit sönderlyssnade på jobbet. Jag promenerade istället raskt genom Segeltorps villaområden med många andra tankar i huvudet.
Efter en halvtimmes promenad kom jag fram till en liten åker och en skogsglänta. Mina nyinköpta, givetvis vita, Fred Perry-skor (jag är sååå Stockholm :)) plaskade runt i vårgeggan på åkern och jag tog snabbt av mig hörlurarna och stängde av iPoden för att åtminstone försöka höra om risken fanns att jag skulle trampa mer mig ordentligt.
I samma stund som musiken tystnade så kände jag hur lugnet infann sig. Jag hade, ändå tills dess, trott att isoleringen från omvärlden genom hörlurarna skulle bidra till ett lugn så jag måste erkänna häpenheten i och med det motsatta.
Min power-walk omvandlades helt plötsligt till ett kravlöst stros i skogskanten och jag njöt hejdlöst av situationen. Att varje år få upptäcka våren i och med insupande av ljus, doft och fågelsång är för mig så dyrt och heligt. Lyckan över att få känna värmen och livet komma tillbaka är konstant under hela våren. Att dock få samma, härliga aha-upplevelse som jag fick idag infinner sig bara en gång om året.

Jag satt och funderade i min ensamhet ett bra tag och började sedan att varndra hemöver i långsamt mak och med en stor bukett vitsipper i handen.

Välkommen du älskade vår! Nu kan jag leva igen :)

*Den bristvaran går att härleda till avsaknaden av fritid som uppkommer när man pendlar tre timmar dagligen. Arbetet som jag har idag mer kan liknas vid ett högskoleprojekt som faktiskt kräver lite tankeverksamhet, och bara på grund av en sådan sak skulle man nog må bra av en och annan promenad lite oftare. För dig som inte hade någon aning (på grund av min ack så oppdaterade blogg) så jobbar jag fortfarande kvar på Ragn-Sells men har, i stället för kundcenter, börjat jobba med logistik (något som passar mig hundra gånger bättre).

Jag slår mig till ro i en fåtölj ute i stugan på Ljusterö och väljer ett av alla de telefonnummer jag fått som förhoppningsvis leder till Dig. Batteriet i Din mobil har för länge sedan lagt av efter en hel dag av påringningar från oroliga människor som bryr sig om Er. Laddaren har, som allt annat, gett energi åt de hungriga lågorna som oförhindrat kunde dra över hela Er uppbygda vardag.

Jag känner tårarna komma direkt jag hör din röst. Sakta, sakta rullar de ner för mina kinder och sakta, sakta kommer vår konversation igång. Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska kunna kombinera den beklagan och förtvivlan jag känner med den ovärdeliga lyckan över att fortfarande ha Dig vid liv.
Per automatik börjar du berätta om det fasansfulla som har hänt även om jag inte ber om det. Din avtrubbade röst och sätt att uttrycka dig får mig att förstå att du berättat samma sak många gånger tidigare. Stilla sitter jag lyssnar på dina ord.
Tillsammans låter vi sedan gråten komma jag känner med Din förtvivlan och tomhet. Det finns så mycket jag vill säga Dig i detta nu, så mycket jag vill ge och få dig att förstå. Jag vill få dig att förstå att ingen gåva eller materiellt ting i världen kan ersätta Din röst och gråt som just nu känns så nära och så viktig.
Men det är inte så enkelt... Det är inte så enkelt att jämföra Ditt liv med en omgivning och en vardag som är totalt raserad.

För mig och för mitt egoistiska jag så är fortfarande Din närvaro och Din gråt viktigast även om jag vill kunna förstå vad Du egentligen har förlorat. Jag vill kunna ge Dig allt tillbaka. Kunna ge Dig min egen vardag och trygga hem i utbyte mot att jag fortfarande får ha Dig nära.

Efter en halvtimme avslutar vi samtalet. Jag sitter länge stilla och funderar. Bilder av min leende, sprudlande syster rullar förbi och jag ifrågasätter varför just Du ska bli drabbad. Jag ser dig sitta i en naken omgivning och samtidigt försöka ha styrkan att fortsätta leva

Inför mig behöver du inte vara stark, Tove. För mig behöver du bara fortsätta finnas till och jag ska försöka stötta dig så bra jag bara kan.

Det var påskafton som mamma ringde och meddelade om allt det hemska som hänt. Natten innan hade hela min systers hem brunnit ner. Denna kåk mitt ute i skogen som hon och Leo hade lagt så mycket tid på och som hade blivit deras gemensamma hem. Huset tillsammans med kläder, minnen, ödslad tid och trygghet är idag borta. Kvar finns förkolnade ruiner som påminner om det som en gång var.
Men kvar finns även en omgivning. En omgivning så stor och stark att vi tillsammans kommer kunna hjälpa till att bygga på nytt. Men att bygga tar tid, och speciellt nu när det inte enbart handlar om materiella ting utan även starka minnen och en raserad vardag.

Som storasyster vill jag bara hålla om Dig. Kunde jag så skulle jag sluta mina armar omkring Dig och gömma Dig för hela världen. Låta den bistra verkligheten susa förbi och lämna dig oberörd. Jag älskar dig syrran! Du, tillsammans med vår underbara familj betyder allt!

Denna kväll, två dagar efter, sitter jag fortfarande och grubblar. Jag funderar över hur jag kan göra skillnad för din situation. Det känns eländigt att vara så långt borta. Att inte ens kunna ge dig en kram.

Jag väljer att skicka bort lite kläder. Sådana kläder som jag alltid vart sur över att du lånat och som jag vet att du tyckt om. Ett par jeans följer med av bara farten också. Sådanna som du köpte likadana i somras och som vi såg så fåniga lika ut i, vet du!? Det är ingen stor gest men tyvärr så är det allt som jag kan bidra med just nu.

Jag kommer hem snart, syrran! Kommer hem och håller om dig...

Jag känner att jag behöver hävda mig genom ännu ett bevis på den ensamhet och individualism som råder i större städer.
Såhär i efterhand kan jag faktiskt känna mig nöjd, just eftersom min tes besannats ännu en gång, men när jag väl försattes i situationen så var det ganska frustrerande...

Jag vaknade imorse, sådär lagom utsliten efter gårdagens bravader ute med Frida och Emma.
Den första tanken som slog mig var givetvis trippen till Arlanda som skulle ske några timmar efter och mötet med min anländande pojkvän med vänner som kom med flyget från Miami.
Jag gjorde iordning mig själv, lägenheten och kollade att jag hade med mig allt för att i sista sekund bege mig till Johans Volvo som jag skulle hämta dem i.
Givetvis så var bilen död när jag kom. Av någon anledning så hade batteriet laddats ur under natten och nu satt jag där, själv, utan någon som kunde hjälpa mig att få igång fanskapet.

Att grabbarna kunde ta sig hem ändå visste jag ju. Kommunikationsmöjligheterna från Arlanda är ju stora tack vare flygbussar, Arlanda Express eller taxi. Det var inte det som var problemet.
Problemet låg snarare i mina egna behov. Jag hade sett fram emot att få möta upp och välkomna dem på flygplatsen ända sedan de åkte. Sett fram emot att kunna stå till tjänst.
Nu fick de ta sig hem bäst de ville.

Hade detta hänt hemma i Värmland så hade det vart annorlunda. Hade det vart hemma i Värmland så hade vem som helst runt omkring mig kunnat ställa upp för sin nästa och bidra med startkablar och en hjälpande hand.
På parkeringsplats i Stockholm, där jag stod, rusade människor fram och tillbaka, fullt sysselsatta med att tillgodose sina egna behov. Att hjälpa en tjej att få igång bilen kan väl någon annan göra!?
Att lägga vikt vid andras problem är att försätta sig själv i en fälla där tid och förmodligen även stolthet står på spel.
En snäll människa är en svag människa!

Hur som helst så hade jag denna gången inget stort problem men bara tanken på den egocentriska kultur jag lever i får mig att bli upprörd.

Nu ska jag försöka väcka min vackra ängel som sover sött efter en slitsam resa.
Ha en fortsatt trevlig helg!

Sitter på jobbet och för en gångs skull förväntas dagen bli ganska lugn.
Telefonerna är lagom stilla och arbetet flyter på bra. Det är skönt att få känna att man ibland får tid att arbeta undan sånt som man annars inte hinner med...

Nedräkningen har börjat till dess att Johan kommer hem från Miami och trots allt så har tiden sedan han åkte flutit på bra! Dock gör sig megaträningsvärken Orvar sig hörd genom att hugga tag i mina älskade muskler och vägra släppa taget!

Historien började med att jag och Johan en kväll för några veckor sedan var på pizzerian. Medan vi väntade såg jag mig omkring och fann en liten box med en desto större text på.

"Vinn ett års träning på WorldClass."

Kombinationen pizzeria, tristess och chansen att slippa betala för sin träning gjorde givetvis att jag lite snabbt fyllde i en blankett och släppte ner i lådan.  
Vidare så tänkte jag ju givetvis inte mer på detta eftersom jag knappast har vart förföljd av tur vad gäller sådana saker. Snarare så har man ju i alla tider vart lite småavundsjuk på Tove som alltid lyckats med Triss, Bingolotto hemma hos farmor och farfar och annat som man kan haka upp sig på som barn. =)

Hur som helst så ringde faktiskt en tjej från WorldClass i förra veckan och tyckte att jag skulle ta med mig en kompis för provträning och rundvandring på gymmet. Jag hade ju inte vunnit, men glädjen över att i alla fall få provträna på ett topklassigt gym gjorde ju givetvis att jag tackade ja direkt!
Jag tvingade med mig Frida och efter ett par cigg och pytt-i-panna på måndagen så kände vi oss fit for fight!
Hurtigt travade vi iväg till ett halvt kvarter norrut och blev väl emottagna när vi kom dit.

Efter att nästan ha blivit påpackade ett varsitt årskort à 600 kronor i månaden och fått se de fräscha lokalerna och det flådiga gymmet började träningen. Passet var precis lika roligt som jag kom ihåg med den enda skillnaden att det var tio gånger jobbigare! Jag var noga med att ta likadana vikter som Frida för att varken behöva vara sämre eller bättre än henne. Det är ju bättre att göra bort sig tillsammans!

Tro det eller ej, men vi uthärdade faktiskt hela timmen sånär som på några uteblivna sit-up's och triceps-curl's. Inte illa pinkat när man inte har tränat på typ ett år, tycker jag själv i alla fall...

Dagen efter var det värre. Musklerna värkte till den grad att det var tydligt vad de ville göra mig påmind om; nämligen att aldrig göra om den, enligt dom, helvetiska upplevelsen. Smärtan var outhärdlig även om jag visste att detta inte vad det värsta.

Mycket riktigt så vaknade jag på onsdagen och märkte att den fosterställning som annars är så bekväm att ligga i hade låst sig. Tanken på hur i hela helsike jag skulle ta mig därifrån snurrade i mitt yrvakna huvud och efter många om och men så förstod jag att den enda utvägen var att spjärna emot och ställa sig upp i en enda rörelse. Så fick det också bli. Varenda muskel kändes som den skulle spricka. Detta skulle fortsättningsvis även bli en signatur för resten av dagen.

På kvällen ringde även tjejen som hade försökt att sälja in invaliditet för 600 spänn i månaden och undrade om jag var intresserad av erbjudandet. Hon fick inget annat än ett blankt nej.

Jag är inte bitter. Jag vill inte vara bitter!
Tyvärr så är det en svaghet jag har att vägra erkänna mitt missnöje eller nederlag. Mina svårigheter med att inse att jag inte kan vara lycklig jämt bidrar till en dubblemoral eftersom jag noggrant och gärna påpekar för andra att det missnöje de själva har kommer att gå över eller är helt naturligt.

Du präktiga lilla människa med det absurda behovet av att alltid räcka till och inte vara till en last för andra.

Hur som helst så brukar jag faktiskt vara glad! Missnöje är ofta en sak jag tar itu med om det behövs eller skakar av mig om det inte går att göra något åt. Jag brukar inte älta...!!...

Just nu är det annorlunda.
Jag har länge vart instängd och trångsynt vad gäller mig själv, mina tankar och min omgivning.
Min annars så öppna personlighet har slutits och jag har fått slut på ord.
Min annars så vida människosyn har tappats och jag orkar inte bry mig längre om mina medmänniskor.
Min annars så livfulla vardag har försvunnit och ersatts med ett heltidsjobb som jag avskyr över allt annat!
Jag orkar inte ens med den vardag som jag aktivt valt.

Inte förrän nu har jag börjat inse och erkänna för mig själv att det faktiskt inte är omgivningen eller mig själv det är fel på utan istället min situation. Rättare sagt min arbetssituation som upptar majoriteten av hela mitt liv just nu; såväl i tankar som i vaken tid.
Mitt absurda jobb är den del av Ragn-Sells där överlevnad och en fortsatt anställning endast kan genomföras om man kan konsten att inte bry sig. Kraven tillsammans med det näst intill obefintliga stödet från chefer tär från insidan och äter upp en totalt om man dessutom försöker att göra ett bra jobb.

En kollega uttryckte i förra veckan sin avundsjuka över mitt ack så rena och prydliga skrivbord.
Jag kan fortfarande komma ihåg allvaret i min egna blick då jag förklarade den last som var orsaken till att jag har valt att inte stanna kvar.
Mitt egna krav på att alltid utföra jobbet korrekt och noggrannt och dessutom har ordning på mina uppgifter orsakar en stress och en ständig känsla av otillräcklighet som det inte går att leva med och som gör att jag inte passar för den uppgift som jag är anställd till.

"Jag tror att man tappar sin själ om man är här för länge" uttryckte an annan kollegas uppgivenhet. Tyvärr så tror jag att det är lika sant som det är sagt. Intresset för omständigheterna runt uppgifter man åtar sig blir ens nederlag och "dum gör som dum säger" är istället det bästa spåret att välja.
Bry dej inte så jävla mycket om allt omkring utan bara gör!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har precis kommit hem från Ljusterö nu. Ett smultronställe i min vardag som väcker liv.
Att se vårsolens strålar kasta lekfulla katter i vikens klarblå vatten värmer lika mycket innifrån som utifrån.
Även promenaden längst snåriga stigar i dagens ljus var värt allt! Jag lät skogens tysnad vagga mig till ett lugn som jag inte känt på länge och ensamheten väckte lyckliga minnen som får får mig att återigen tro på mig själv, min annars så öppna personlighet, vida människosyn och livfulla vardag.

Jag sa i förra veckan upp mig som kundcentermedarbetare på Ragn-Sells och slutar om cirka tre veckor. Ett visst vemod när man skiljs från kollegorna vägs ändå upp av den frihet som finns utanför den grå betongbyggnaden.
Jag hoppas att mitt vanliga jag vill visa sig igen snart...

God natt allihop! ...och välkommen till en ny arbetsvecka!

Sitter på jobbet och tittar på klockan. 07:04. Damn!
Visserligen så kan det vara ganska skönt att lite undanröjt från skrivbordet och ganska mysigt att få dricka sitt kaffe ifred, men när man är trött så att man inte orkar tänka och så ensam att det ekar i hela Stockholm, så skulle jag lika gärna kunnat ligga kvar i sängen och sova de där extra timmarna.

Strax efter fem imorse vinkade jag av mitt hjärta på Arlanda.
Nu har han och några kollegor förmodligen lyft. Lyft med planet som har kurs mot Miami och vad som kan utnämnas världens största båtmässa.
De kommer säkert att få det hur najs som helst och jag är grymt glad att han har getts möjligheten till denna ack så angenäma upplevelse!

Tillsammans med dessa enorma farkoster passar han bäst, min vän. Den pojkaktiga glädjen som återfinns i ögonen hos ett nyfiket barn kombinerat med motorerna som bekräftar manligheten bringar en lycka som inte kan återfinnas någon annanstans. Även om det låter fånigt så kan den lyckan vara det charmigaste som finns! =)

Nu ska jag försöka få tiden att gå på annat sätt under dessa tio dagar. Dock förmodar jag att detta inte skall vara något större problem eftersom vi, fem dagar efter hemkomsten, kommer att flytta till vårt nya hem. Jag är grymt förväntansfull och kommer förmodligen att stå med alla flyttlådor klara när Johan kommer hem tillbaka eftersom jag knappt kan bärga mig!

Det har givetvis vart kul att testa på storstadslivet under det gångna halvåret. Men med den mycket trafikerade S.t Eriksgatan precis utanför porten, den toklilla lägenheten som man inte haft vett på att göra i ordning och med alldeles för mycket tid över i denna alldeles för lilla lägenhet så ska det bli skönt att komma till öppna ytor och förhoppningsvis frisk luft utanför stan.

Det känns helt otrolig efter att så lång tid boende i en kappsäck tillslut få slå sig till ro tillsammans med den man älskar mest på denna jord.

Nu ska jag hämta en kopp starkt kaffe till och försöka börja undersöka ett gäng fakturor.
Hoppas att du får en underbar tid i det stora landet i väst, Johan! Längtar efter dej redan...

God damn! I made it!
Det är helt sanslöst vad ett jobb kan göra för kropp och själ. Både självförtroende och humör har dalat sakta men säkert de senaste veckorna allt eftersom tiden har gått och jag kan nästan urskilja rivmärken längst taperterna där jag försökt klättra på väggarna.

Så hände det förra veckan;
Dolt nummer i displayen på mobilen kan innebära två saker.
1. Min kära mor tycker synd om sin lilla flicka som sitter och inte gör någonting. Hon dämpar sitt samvete och ringer i en kafferast. (Eftersom hon inte har nog med att ta hand om andra människor som aldrig får nått jobb...Men jag blir glad!)
2. Manpower har kommit på att de nog anställde en tjej i början av september som de kanske måste göra av någonstans.

Dolt nummer i det här fallet betydde inte mamma.
Dolt nummer i det här fallet var Åsa från Manpower som kom med det gjädjande budskapet om att jag minsann skulle få åka på intervju. *jubla* Dock var företaget inte det mest upphetsande - "återvinningsföretaget" Ragn-Sells.
Ja ba' What!? Vem skulle komma på idéen att söka jobb som sopgumma annars liksom!?

Tro det eller ej, även ett sådant företag behöver ordermottagare och kundtjänstmedarbetare så jag gav det en ärlig chans och tog pendeln ut till Järfälla i fredags morse. Och faktiskt; det sa bara klick!
Det som började som en proffsig och seriös arbetsintervju slutade i ett lättsamt möte. Frågor om styrkor, svagheter, stress och erfarenheter kom givetvis upp eftersom det var därför jag var där men jag tror att både de och jag kände att det stämde. Ibland ska det bara va så!
Så redan under eftermiddagen ringde Dolt nummer igen och gratulerade mig till tjänsten...

Så jag är återigen på banan. Humöret är på topp även om jag känner ett visst medlidande för min stackars sambo som mist en hemmafru och behöver tapetsera om hela lägenheten efter dessa veckor =)
Nu är det dags att spotta i nävarna igen, ta på sig hårdhanskarna och göra det bästa möjliga för och med Ragn-Sells.

Grattis Madelén

Vad skulle det där mötet kunna ge mig egentligen!?
Rubriken på tillställningen - Ätstörningar - var kommer politiken in?- skulle inte kunnat vara mer avtändande och den gästande föreläsaren - kultur och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth - är väl inte den människa på denna jord som jag känner mest tilltro till.

Hursomhelst så satte jag mig på tunnelbanan till Hötorget och gick ett par 100 meter till Skandias huvudkvarter där tillställningen skulle äga rum. Jag kom ganska tidigt till den lilla föreläsningssalen och valde noga ut vart jag skulle sätta mig; något som aldrig skulle ske på en vanlig föreläsning i Matematisk Analys eller Finansiell metodik. Den strategiskt utvalda stolen var placerad i mitten på den femte raden. Härifrån hade jag en bra uppsikt över det mesta i salen men störde ändå inte de som antagligen var mer berörda av ämnet än vad jag var.

Lena inledde med att läsa ett gripande stycke ur en bok som handlade om en anorektisk flicka och hennes omgivning. Människor omkring mig blickade skamset ner i golvet, nickade igenkännande eller fällde likt Lena några tårar av sorg och vemod. Själv var jag varken skamsen eller grät av sorg eller vemod... Jag bara nickade igenkännande...
Vidare pratade vår kulturminister ostört om egna erfarenheter som anhörig, politiska hjälpmedel och samhällets "ansvar". Ganska intetsägande eftersom jag förstod att de flesta människor satt i samma båt som mig och redan hade insikt om större delen av det som blev sagt. De utlovade ekonomiska stöden till hjälporganisationer och behandlingsenheter verkade bra men när kommer man att se en förändring!?

 Det var först när frågor kunde börja ställas som intresset väcktes på riktigt hos de flesta av oss. Jag fick en tydlig bild av de människor som satt runt omkring mig;
Psykologer och läkare från Stockholms Center för Ätstörningar (SCÄ), människor från Anorexi-/Bulimi-kontakt (den ideella förening som jag har för avsikt att hjälpa), föräldrar och anhöriga, vi som tagit oss ur och självklart även några stackars flickor som fortfarande lider av helvetet.

Den första som fick ordet var en tjej på första raden. Då ingen hörde vad hon sade blev hon ombedd att resa på sig. Den långa, rangliga flickan med utmärglade armar, taltigt hår och livlösa ögon reste på sig. Hon reste på sig och lät oss ta del av hennes historia om hur hon hade börjat som lovande elitidrottare och hur hon sedan insjuknat i Anorexia Nervosa. Hur hon hade levt med sjukdomen i femton år tills hon bröt kontakten med sina föräldrar och hur hon förgäves bankat på SCÄ's (och andras) dörrar dör att få hjälp med sitt lidande. Det var först då jag fällde en tår av sorg och vemod...
Diskussionen var i full gång efter flickans berättelse och övergick sedan i att handla om allt från behandling och BMI till förebyggande hjälpmedel och ABkontakts "commercial video".

Att budgetera till "vår" fördel är egentligen det enda sätt som politiker kan hjälpa. Det är vad jag själv fått ut av föreläsningen... Vad som måste ske är långt mer komplext än att bara hjälpa de stackars individer som redan sitter där.
Det handlar om att få människor att se mer till sig själva.
Det handlar om att förändra människors inställning till lycka och framgång.
Några enkla exempel som har en tendens att irritera mig på...

Du är vad du äter - programmet på TV3 som förmedlar en moraliserande, skuldbeläggande och allt annat än hälsofrämjande syn på mat och ätande.
Because you´re worth it - L'Oreals slogan. Är jag inte värd mer än att behöva gynna deras kommersiella intressen för att kunna placera mig själv inom ramar och normer.
Med råg i ryggen - Wasa's idé om hur deras "hälsosamma" knäckebröd påverkar din person. Jag lovar er att varken Wasa's bröd eller tankar ger mig mer råg i ryggen än kli i röven!
Smartaste Coolaste Glammigaste - Veckorevyn. Glammigast är ok.. Men sen då?

Går mina tankar fram ordentligt? See below video pls eftersom jag inte är kompetent nog att ladda upp den i bloggen..

http://www.youtube.com/watch?v=l7G0ENIwIpg

Helgens bravader grundades med ett par cider i lägenheten. So far so good.

Vi hade båda sett fram emot kvällen med en trevlig och sansad middag på Texas Longhorn med på sin höjd vin till maten och en whisky till kaffet. Det är sånt man vill efter en "hård" arbetsvecka... Eftersom vi var först till det stämningsfulla steakhouset fortsatte vi vår till synes städade kväll med ett glas vitt till mig och en öl till Johan.

Sen gick allt åt helvete =)

Väl valda delar av Johans kollegor - chefen, Björn och "städerskan" Marie - anlände med vår motsatta inställning till kvällen och studentikos som man är så kan man ju inte säga nej när det bjuds... Eller??? Den underbart goda middagen avslutades faktiskt med whisky till kaffet men tro på fasen att det skulle stoppa där. Pubrunda i för mig helt okända delar av stan (och som jag antagligen aldrig kommer att hitta till igen heller) blev fortsättningen. Marie som likt mig är inflyttad för många år sedan tog naturligt över Johans utbildning om hur det är de gör det här i Stockholm. Otroligt kul hade vi i alla fall tillsammans med detta härliga grabbgäng även om man får stå på sig skapligt för att göra sig hörd. Jag tror till och med att jag hävdade mig någon gång under kvällen genom att säga att jag faktiskt är rutinerad student och att dom aldrig skulle kunna supa mig under bordet. Givetvis blev jag nedröstad och fick det bekräftat.

Lördagen tillbringades i den mån det gick på varsin sida av sängen. En bakfylla som inte är av denna värld svävade som ett åskmoln ovanför sängen och rutinerade som vi är hade vi givetvis planerat in en middag med två av Johans tjejkompisar på kvällen. Well done! Lyckligtvis har vi krypavstånd till Sytembolaget men oturligt nog finns det uppenbarligen alldeles för mycket alkohol i dessa butiker. Vi upptäckte det när vi hade krupit dit. Jag hade ändå full förståelse för de flaskor som lagt sig på hyllan. Det såg jätteskönt ut att bara få stå still och jag tror faktiskt att ingen hade märkt om jag gorde dem sällskap eftersom jag antagligen innehöll ungefär samma volymprocent alkohol. Hursomhelst har det aldrig vart så svårt att välja vin tidigare och antagligen har det aldrig heller vart så mycket folk på Systembolaget på en och samma gång.

Yeye... Efter att ha tvingat i sig en cider vid matlagningen så flöt resten faktiskt på hyfsat. Middagen var hur trevlig som helst och det jag trodde skulle bli en ansträngd bekräftelse blev i själva verket ett fantastiskt möte. Återigen fascineras jag över min pojkväns otroliga känsla för människor.

För sällskapets skull följde vi sedan med Anna och Kristin till någon privat studentfest någonstans vid universitetet. Det är alltid lika kul att prata med studenter!

Igår fick vi i alla fall lön för "mödan" och kompenserade med att kolla på dåliga motorprogram halva dagen och gå en tvåtimmarsprommenad till det otroligt vackra Lilla Essingen. Hallå, jag vill också ha en våning på Primusgatan!