sommar, sommar, sommar
Sommar kallar dom det. Dom som vet.
Sommar för mig är strålande solsken, myggbett, svalkning i en klarblå sjö och njutning av ljumma kvällar ute i trädgårdsmöbeln.
Hmm... Vart är solskenet? Varför lyser myggen med sin frånvaro så starkt att man nästan kunnat tro att man saknar dem? Jag tycker mig kunna urskilja isberg i insjöar och hav och för att kunna sitta ute på kvällarna krävs underställ och täckjacka.
Konstigt nog så lider jag inte värst mycket, jag som vanligtvis älskar sommaren. Visseligen så kan det vara det som är haken. Istället för att tycka att sommaren är bortslösad i och med regn och kyla så känner jag en viss värme när jag i mitt stilla sinne tänker på alla stackars semesterfirare. Alla stackars semesterfirare som ska försöka njuta av den förbannade sommaren som bara regnar bort samtidigt som jag fördriver tiden i en liten farbrik, i ett litet kontor, vid en liten dator. En liten superskön miljö som hjälper mig att undvika regnet, tjäna pengar och växa i min roll som skeppningskoordinator.
En herrejössesnajs "sommar" har det vart än så länge i alla fall...
Veckodagarna bara flyter på och det mest seriösa som jag tar mig an när jag kommer hem från jobbet är att rida eller läsa. Mer än så funkar inte.
Bilderna är från förra veckans ridtur. Julia och jag lyckades irra bort oss i skogen efter att jag och traktorvägen vi red på hade haft en allvarlig disskusion huruvida den skulle fortsätta längre in i skogen eller inte. Uppenbarligen så vann den sk traktorvägen vilket jag upptäckte för sent... Detta fick till följd att den avslappnade ridturen förvandlades till en vildmarkstur à la Indiana Jones. Titta på bilderna och säg att han kunde ha varit min bror...
Medans veckodagarna bara flyter på präglas helgerna av ett intensivt pendlande fram och tillbaka genom Sverige. Är det inte Stockholms skärgård så är det västkusten med en natur som lika gärna hade kunnat vara målat från fantasin.
Faktiskt fick jag senast i helgen chans att uppleva den fantastiskt idylliska miljön på Ljusterö, norr om Stockholm.
Att kunna skylla på Johans alla fastigheter som måste rensas var ju kanon för att komma ifrån de värmländska skogarna ett tag. Jag trodde aldrig att jag kunde njuta så mycket av östkustens lummiga vikar när jag i själva verker är van det karga, stämningsfulla klimatet som Skagerack erbjuder men jo jo...
Johan, säg mig; finns det några fler fastigheter som jag får hjälpa dig med? =)
Nu ska jag återgå till mina mjölkförpackningar..
Logfest
Men jag visste att jag hade saknat dom och trodde nog att jag skulle få fortsätta att göra det.
För vilka människor är så konstiga att dom åker många, många mil rätt ut i skogen för att sedan spendera en hel, dyrbar helg av sommaren där!? - Mina kompisar är så konstiga, och det är nog därför jag uppskattar dom så mycket; just för att de vågar testa och ser tjusningen i det lilla.
De som har vart hem till mig i Stöpa på fest tidigare vet hur det brukar te sig:
Först får man alldeles för mycket mat á la mamma; en av de få människor jag känner som verkligen kan koka soppa på en spik som dessutom blir väldigt god!
...å just ja! Innan dess har man fått bål också... Bål gjord på gott-och-blandat och serverad i stor gryta eller alternativt bakbunke vid finare tillfällen.
Efter detta har barna redan lämnat sällskapet i brist på det trevliga umgänge som vi andra tycker att alla är efter den där bålen och lite mera vin. Människor som känner sig nog gamla sitter kvar och sköljer ner snapsen med en nubbevisa (oftast "En värmlandspôjk" eller nån annan bra allsång som alla kan...)
Efter att ha skrattat åt några gemensamma minnen eller såna där sludiga idéer som man får efter ett par glas sjungs det mer sånger och man har förbannat trevligt.
Ovanstående punkter går sedan på repeat ett godtyckligt antal gånger under kvällen tills folk droppar av och bara mormor och någon mer (oftast Glis eller Ulla...) sitter kvar och halvsover och röker cigarill.
Tro det eller ej men dessa konstiga kompisar som vågade sig upp i "oôvlaan" (på svenska obygden) var ett gäng SOFare. En reunion som jag hoppas snarare kommer att kallas rutinmässigt kalas efter detta...
Jag är fortfarande grymt fascinerad av hur så många olika människor kan ha så kul tillsammans;
Niklas - som införde uttrycket "Att Bramma", eller "Att göra en Brammer"
Rebecka - lillmorsan som jag inte tror att vi skulle klara oss utan
Emil - En ickeSOFare som platsar vårt lilla gäng över förväntan
Filip - som kan peta ner pinnarna i kubb bara genom att böja sig fram (jag vill också va tre meter lång...)
Micke - Hur skulle SOF kunna genomföras utan dig?
David - han med snoppen ni vet...
Josef - Inte visste jag att du kunde spela girarr och äta jättemycket gröt =)
Fredrik - En av tre som ligger bakom idéen till varför vi ska kalla hela SOF2007 för Fredrik (konstigt nog..)
Camilla - Tjejen som gjorde knullrufs till en trend..
Qsin - ehhh...
Annelie - Du räknas i alla fall sötnos, även om du bangade...
Sludia männscher..
Vårt smultronställe
Helt spontant stuvade vi in lite kläder, ett par täcken och några syskon i två bilar och drog ner till Strömstad på fredagkvällen. Hmm.. yeye... Strömstad är väl inte riktigt sant... Lökholmen är vad vårt speciella smultronställe kallas. Ett sånt där smultronställe som aldrig kan bli för välbesökt, du vet!? Där, bland karga klippor och röda små klippskjul, ligger en idyllisk småbåtshamn centrerat i en vik mitt emellan Strömstad och Svinesund.
Det är denna småbåtshamn som i så många år fått våra stressade vardagsliv att falla i glömska och som gett det lyckliga livet ett ansikte.
Det är denna småbåtshamn som har vart inkörsporten till några av de mest värdefulla stunder jag haft i livet!
Det skulle visa sig att även denna helg skulle bli kanon!
Nog för att jag inte var speciellt taggad att sova i en båt med utsikt över det öppna Skagerack när väderleksrapporten hävdade kulingvindar och spöregn precis innan vi åkte ner. Inte heller var jag tänkt att ifrågasätta SMHI när jag sent på fredagkvällen försökte följa pappas Camaro så gott jag kunde genom Norges krokiga små vägar kombinerade med dåliga helljus och ösregn. Vilken start...
Ner om vi tillslut, efter många om och men och jag måste ändå erkänna att man aldrig sover så gott som när man hör mastarnas vinande och vågornas kluckande mot båten, samtidigt som de vaggar en till sömns... De e najs!
Efter att ha krånglat mig upp från min sovplats, som för övrigt bestod av ett lite drygt kvadratmeter stort golv som jag delade tillsammans med en kylbox och en verktygslåda, gjorde vi likt Kalle Ankas husvagn på julafton om båten till ett dugligt fartyg av storlek mindre. En sak vågar jag påstå; en båt som är ruffad för två är det inte meningen att man ska bo sju personer i!
Frukosten gick fort och iväg bar det till Strömstad. Men lugn brukar vara en bristvara i gästhamnarna så senare på kvällen bar det av på uppäcksfärd ute i skärgården.
Naturen var nu på vår sida. Samtidigt som kvällssolen kikade fram bakom de moln som innan hade vräkt ner mängder med regn hittade vi en perfekt plats att ankra. En klipphäll på en lagom stor, orörd ö fick bli vår hamn.
Resten av helgen går inte att beskriva i ord...
Båten ankrad för lunch vid Nord Långö...
Julia, Sanna, Karin och Frida...
Obeskrivligt...
Imagine the feeling!
Min bror och jag tillsammans vid solnedgången...