Ninni

Vad skulle det där mötet kunna ge mig egentligen!?
Rubriken på tillställningen - Ätstörningar - var kommer politiken in?- skulle inte kunnat vara mer avtändande och den gästande föreläsaren - kultur och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth - är väl inte den människa på denna jord som jag känner mest tilltro till.

Hursomhelst så satte jag mig på tunnelbanan till Hötorget och gick ett par 100 meter till Skandias huvudkvarter där tillställningen skulle äga rum. Jag kom ganska tidigt till den lilla föreläsningssalen och valde noga ut vart jag skulle sätta mig; något som aldrig skulle ske på en vanlig föreläsning i Matematisk Analys eller Finansiell metodik. Den strategiskt utvalda stolen var placerad i mitten på den femte raden. Härifrån hade jag en bra uppsikt över det mesta i salen men störde ändå inte de som antagligen var mer berörda av ämnet än vad jag var.

Lena inledde med att läsa ett gripande stycke ur en bok som handlade om en anorektisk flicka och hennes omgivning. Människor omkring mig blickade skamset ner i golvet, nickade igenkännande eller fällde likt Lena några tårar av sorg och vemod. Själv var jag varken skamsen eller grät av sorg eller vemod... Jag bara nickade igenkännande...
Vidare pratade vår kulturminister ostört om egna erfarenheter som anhörig, politiska hjälpmedel och samhällets "ansvar". Ganska intetsägande eftersom jag förstod att de flesta människor satt i samma båt som mig och redan hade insikt om större delen av det som blev sagt. De utlovade ekonomiska stöden till hjälporganisationer och behandlingsenheter verkade bra men när kommer man att se en förändring!?

 Det var först när frågor kunde börja ställas som intresset väcktes på riktigt hos de flesta av oss. Jag fick en tydlig bild av de människor som satt runt omkring mig;
Psykologer och läkare från Stockholms Center för Ätstörningar (SCÄ), människor från Anorexi-/Bulimi-kontakt (den ideella förening som jag har för avsikt att hjälpa), föräldrar och anhöriga, vi som tagit oss ur och självklart även några stackars flickor som fortfarande lider av helvetet.

Den första som fick ordet var en tjej på första raden. Då ingen hörde vad hon sade blev hon ombedd att resa på sig. Den långa, rangliga flickan med utmärglade armar, taltigt hår och livlösa ögon reste på sig. Hon reste på sig och lät oss ta del av hennes historia om hur hon hade börjat som lovande elitidrottare och hur hon sedan insjuknat i Anorexia Nervosa. Hur hon hade levt med sjukdomen i femton år tills hon bröt kontakten med sina föräldrar och hur hon förgäves bankat på SCÄ's (och andras) dörrar dör att få hjälp med sitt lidande. Det var först då jag fällde en tår av sorg och vemod...
Diskussionen var i full gång efter flickans berättelse och övergick sedan i att handla om allt från behandling och BMI till förebyggande hjälpmedel och ABkontakts "commercial video".

Att budgetera till "vår" fördel är egentligen det enda sätt som politiker kan hjälpa. Det är vad jag själv fått ut av föreläsningen... Vad som måste ske är långt mer komplext än att bara hjälpa de stackars individer som redan sitter där.
Det handlar om att få människor att se mer till sig själva.
Det handlar om att förändra människors inställning till lycka och framgång.
Några enkla exempel som har en tendens att irritera mig på...

Du är vad du äter - programmet på TV3 som förmedlar en moraliserande, skuldbeläggande och allt annat än hälsofrämjande syn på mat och ätande.
Because you´re worth it - L'Oreals slogan. Är jag inte värd mer än att behöva gynna deras kommersiella intressen för att kunna placera mig själv inom ramar och normer.
Med råg i ryggen - Wasa's idé om hur deras "hälsosamma" knäckebröd påverkar din person. Jag lovar er att varken Wasa's bröd eller tankar ger mig mer råg i ryggen än kli i röven!
Smartaste Coolaste Glammigaste - Veckorevyn. Glammigast är ok.. Men sen då?

Går mina tankar fram ordentligt? See below video pls eftersom jag inte är kompetent nog att ladda upp den i bloggen..

http://www.youtube.com/watch?v=l7G0ENIwIpg

Helgens bravader grundades med ett par cider i lägenheten. So far so good.

Vi hade båda sett fram emot kvällen med en trevlig och sansad middag på Texas Longhorn med på sin höjd vin till maten och en whisky till kaffet. Det är sånt man vill efter en "hård" arbetsvecka... Eftersom vi var först till det stämningsfulla steakhouset fortsatte vi vår till synes städade kväll med ett glas vitt till mig och en öl till Johan.

Sen gick allt åt helvete =)

Väl valda delar av Johans kollegor - chefen, Björn och "städerskan" Marie - anlände med vår motsatta inställning till kvällen och studentikos som man är så kan man ju inte säga nej när det bjuds... Eller??? Den underbart goda middagen avslutades faktiskt med whisky till kaffet men tro på fasen att det skulle stoppa där. Pubrunda i för mig helt okända delar av stan (och som jag antagligen aldrig kommer att hitta till igen heller) blev fortsättningen. Marie som likt mig är inflyttad för många år sedan tog naturligt över Johans utbildning om hur det är de gör det här i Stockholm. Otroligt kul hade vi i alla fall tillsammans med detta härliga grabbgäng även om man får stå på sig skapligt för att göra sig hörd. Jag tror till och med att jag hävdade mig någon gång under kvällen genom att säga att jag faktiskt är rutinerad student och att dom aldrig skulle kunna supa mig under bordet. Givetvis blev jag nedröstad och fick det bekräftat.

Lördagen tillbringades i den mån det gick på varsin sida av sängen. En bakfylla som inte är av denna värld svävade som ett åskmoln ovanför sängen och rutinerade som vi är hade vi givetvis planerat in en middag med två av Johans tjejkompisar på kvällen. Well done! Lyckligtvis har vi krypavstånd till Sytembolaget men oturligt nog finns det uppenbarligen alldeles för mycket alkohol i dessa butiker. Vi upptäckte det när vi hade krupit dit. Jag hade ändå full förståelse för de flaskor som lagt sig på hyllan. Det såg jätteskönt ut att bara få stå still och jag tror faktiskt att ingen hade märkt om jag gorde dem sällskap eftersom jag antagligen innehöll ungefär samma volymprocent alkohol. Hursomhelst har det aldrig vart så svårt att välja vin tidigare och antagligen har det aldrig heller vart så mycket folk på Systembolaget på en och samma gång.

Yeye... Efter att ha tvingat i sig en cider vid matlagningen så flöt resten faktiskt på hyfsat. Middagen var hur trevlig som helst och det jag trodde skulle bli en ansträngd bekräftelse blev i själva verket ett fantastiskt möte. Återigen fascineras jag över min pojkväns otroliga känsla för människor.

För sällskapets skull följde vi sedan med Anna och Kristin till någon privat studentfest någonstans vid universitetet. Det är alltid lika kul att prata med studenter!

Igår fick vi i alla fall lön för "mödan" och kompenserade med att kolla på dåliga motorprogram halva dagen och gå en tvåtimmarsprommenad till det otroligt vackra Lilla Essingen. Hallå, jag vill också ha en våning på Primusgatan!

Tisdag kväll. Jag sitter i passagerarsätet i Johans Volvo 850 och ser gatbelysningen susa förbi i ett behagligt tempo där vi tar oss fram på motorvägen någonstans mellan Täby och Vårby. Natten är så stilla som det på något vis går på E4an precis utanför Stockholms stad och för en stund funderar jag över vart alla mötande bilar faktiskt är påväg så sent på kvällen. Dock återgår jag snart till mig själv igen. Min hand i Johans och en härlig tystnad förutom radio rix som knappt hörs ur högtalarna inbringar ett totalt lugn och är allt jag behöver för tillfället.
De många upphöjda vägskyltarna på vår väg från norr till söder påminner mig om storleken på mitt nya hem och jag försöker som så många gånger förr ta dem till hjälp för att lokalisera mig - mest för intressets skull - men avslutar även detta när jag återigen inser komplexiteten. Jag vill ta vara på tillfällena som ges att bara få leva i sin egen lilla värld eftersom det faktiskt "är så vi gör det här i Stockholm".

Vi anländer till det varv där Johan jobbar. Vattnets kluckande mot båtarna vid kaj och den svaga brisen i träden ger det där lilla extra, stämningsfulla och jag ler när jag ser Johan skina av stolthet och entusiasm över få visa mig runt. Kylan biter och Johan håller om mig på det där sättet som skulle kunna få en att stå still på samma plats hela natten.
En tafatt guidad rundtur på utsidan kring båtar och bråte med ett par utelampor till hjälp räcker ikväll - vi får se mer någon annan dag. Vi vänder bilen helt om igen och håller kurs mot Fridhemsplan.

Kvällen igår var lika mysig och fridfull som man kan tro likt alla andra stunder om jag får umgås med min pojkvän. Självklart drog ju även Annalisa och Stefan sitt strå till stacken genom mat, kanonsällskap och en bra film lite tidigare...

Dagarna däremot kunde ju förändras. Jag vill inget hellre än att sysselsätta mig och träffa folk för att komma in i sytemet. Som kontrast till den ovan beskrivna situationen präglas dagarna av en viss tristess och ensamhet. Tyvärr vet jag att detta inte kommer att förändras förrän ett jobb erbjuds eftersom man uppenbarligen inte pratar med vem som helst i denna stad. Ett jobb skulle betyda kontakter och kontakter skulle givetvis betyda ett annat perspektiv på Stockholm och dess enorma möjligheter. Just nu är bara dessa möjligheter ett enda stort kaos eftersom utbudet är för stort för att kunna välja efter texterna på hemsidor och i annonsblad. Please give me some personal experience because I cannot try everything!
Jag blir lika glad varje gång någon säger mer än de behöver eftersom den enda bristvara som tycks finnas i denna stad är den på intresse för utomstående människor vilket jag givetvis förstår eftersom jag troligtvis inte är den enda som är ny och försöker söka kontakt. Tacka Annalisa, Stefan och Johan för att de faktiskt finns för att även ge mig möjlighet att tillhöra en sluten grupp - sådanna där grupper som finns som att människor inte ska behöva tänka på det komplexa samhälle som de byggt upp. Helt plötsligt så kan jag förstå min autistiska systers problem att förstå omvärldens signaler!

Imorgon är det dock dags för intevju till mitt första uppdrag som konsult hos Manpower. Shells kontor är vart jag ska vilket känns förväntansfullt och spännande. Hoppas att vi kan komma överens!