Ninni

Sitter hemma och funderar vad jag ska hitta på härnäst - något som jag har gjort de senaste två dygnen. Fuck, va trist det är att vara sjuk!

Febern bröt ut på riktigt under onsdagskvällen. En sån där underbar feber som knappt tillåter rörelser över huvud taget.

Vid samma tillfälle började funderingarna snurra. Vad an ett återigen knäckt immunförsvar? Små, retsamma förkylningar har kommit och gått ända sedan jag flyttade till Stockholm, och jag som aldrig annars är sjuk!

Uppenbarelserna började medsamma blotta sig allt mer eftersom det är lätt att dra paralleller till en förnekad verklighet och för att jag dessutom verkligen tror att kroppen ofta agerar med fysiska "hot" på för stora psykiska påfrestningar.

Sedan jag började på Ragn-Sells så har jag gått med ständig magont i och med känslan över att alltid kunna prestera lite mer.

Jag är grymt tacksam till det vikariat som jag faktiskt sitter på nu, men en diffus arbetsbeskrivning tillsammans med tanken på att det är en färdig civilingenjör som jag efterträder (som dessutom är tio år äldre än mig) gör att jag går med en ständigt förnekad känsla av otillräcklighet. En känsla som jag inte har upplevt på många år innan nu.

Jag försöker att förstå känslan och vända vetskapen om den till min fördel och personliga utveckling men det är givetvis lättare att säga än att faktiskt få mig själv att förstå.

Jag vet att kraven på mig utifrån inte är större än för en tjugoettårig högskolestuderande och jag vet att det jag gör duger till eftersom det faktiskt gör det för min egen del.

Jag kom helt plötsligt att tänka på en artikel ur Aftonbladet som jag citerade i bloggen för längesedan.

"Studenter är inte tillräckligt kunniga om att den biologiska klockan tickar och går. Ungdomstiden har blivit förlängd, men biologin är den samma. "

Helt plötsligt så fick jag lust att återigen kommentera detta - ett och ett halvt år senare när jag sitter med stadigt arbete långt ifrån allt vad studentliv innebär.

För visst är det så att mognadsprocessen och insikten om livet inte slutar bara för att man flyttar hemifrån och börjar på högskola. Denna isolerade värld som fyllts med karriärslystna, målmedvetna ungdomar är ett steg i processen ut mot det vuxna livet.

Dock är det enda man egentligen behöver bry sig om sig själv och sin egen utveckling. Det resultat i form av vunna högskolepoäng som du ser tabellerat i Ladok är din egen förtjänst och ditt personliga ansvar och val. Dessutom kan de intrång man faktiskt gör på omgivningen i och med alla galna upptåg, som samhället egentligen inte alls accepterar, försvaras med att man faktiskt är student.

Utanför den världen behöver man tydligen också lägga kraft på en organisation som man ska jobba i, en familj som man ska leva i och en omgivning som tar ens engagemang och ansvar för givet.

Utanför den världen fick jag på nytt en käftsmäll av mitt självförtroende som halkar lite efter ibland...

Jag har utvecklats något enormt på bara några år - det har jag verkligen - men nya insikter slutar aldig att förvåna mig.

Undrar om det "vuxna" livet börjar någon gång eller om det är en livslångt förlopp. Den processen i sig är spännande.

Nu ska jag återgå till att ta hand om en förkylning som inte vill släppa...

Det är lustigt hur man reagerar...
Mitt melankoliska sinnelag som alltid infinner sig under den mörkare delen av året har jag i år, liksom många år innan dess, haft svårt att tackla. Detta sinnelag resuletar i något som kan liknas vid depression och som givetvis påverkar hur jag ser på väsentliga saker som vardag, prestationer och beslut. Likförbannat kan jag under denna mörkare delen av året sällan eller aldrig intala mig själv att det inte är min person det är fel på utan att det istället min kropp i relation till årstiden som påverkar min sinnesstämning.

Nu är ändå den tiden förbi än en gång , vilket i och för sig trist eftersom jag då inte längre har någon möjlighet att skylla mitt eventuellt dåliga humör på vädret :)

Hursomhelst... Idag bestämde jag mig för att ta en lång promenad efter jobbet och därmed kombinera Johans frånvaro under kvällen med mitt behov av ensamhet och frisk luft.

Förväntningarna jag hade innan höll sig ju givetvis på nivån av en vanlig promenad, något som nuförtiden är en bristvara.*
Jag satte iPoden i öronen och påbörjade något som kunde liknas vid en power-walk. Musiken lade jag inte märke till något särskilt eftersom låtarna för länge sedan hade blivit sönderlyssnade på jobbet. Jag promenerade istället raskt genom Segeltorps villaområden med många andra tankar i huvudet.
Efter en halvtimmes promenad kom jag fram till en liten åker och en skogsglänta. Mina nyinköpta, givetvis vita, Fred Perry-skor (jag är sååå Stockholm :)) plaskade runt i vårgeggan på åkern och jag tog snabbt av mig hörlurarna och stängde av iPoden för att åtminstone försöka höra om risken fanns att jag skulle trampa mer mig ordentligt.
I samma stund som musiken tystnade så kände jag hur lugnet infann sig. Jag hade, ändå tills dess, trott att isoleringen från omvärlden genom hörlurarna skulle bidra till ett lugn så jag måste erkänna häpenheten i och med det motsatta.
Min power-walk omvandlades helt plötsligt till ett kravlöst stros i skogskanten och jag njöt hejdlöst av situationen. Att varje år få upptäcka våren i och med insupande av ljus, doft och fågelsång är för mig så dyrt och heligt. Lyckan över att få känna värmen och livet komma tillbaka är konstant under hela våren. Att dock få samma, härliga aha-upplevelse som jag fick idag infinner sig bara en gång om året.

Jag satt och funderade i min ensamhet ett bra tag och började sedan att varndra hemöver i långsamt mak och med en stor bukett vitsipper i handen.

Välkommen du älskade vår! Nu kan jag leva igen :)

*Den bristvaran går att härleda till avsaknaden av fritid som uppkommer när man pendlar tre timmar dagligen. Arbetet som jag har idag mer kan liknas vid ett högskoleprojekt som faktiskt kräver lite tankeverksamhet, och bara på grund av en sådan sak skulle man nog må bra av en och annan promenad lite oftare. För dig som inte hade någon aning (på grund av min ack så oppdaterade blogg) så jobbar jag fortfarande kvar på Ragn-Sells men har, i stället för kundcenter, börjat jobba med logistik (något som passar mig hundra gånger bättre).