Ninni

Jag känner att jag behöver hävda mig genom ännu ett bevis på den ensamhet och individualism som råder i större städer.
Såhär i efterhand kan jag faktiskt känna mig nöjd, just eftersom min tes besannats ännu en gång, men när jag väl försattes i situationen så var det ganska frustrerande...

Jag vaknade imorse, sådär lagom utsliten efter gårdagens bravader ute med Frida och Emma.
Den första tanken som slog mig var givetvis trippen till Arlanda som skulle ske några timmar efter och mötet med min anländande pojkvän med vänner som kom med flyget från Miami.
Jag gjorde iordning mig själv, lägenheten och kollade att jag hade med mig allt för att i sista sekund bege mig till Johans Volvo som jag skulle hämta dem i.
Givetvis så var bilen död när jag kom. Av någon anledning så hade batteriet laddats ur under natten och nu satt jag där, själv, utan någon som kunde hjälpa mig att få igång fanskapet.

Att grabbarna kunde ta sig hem ändå visste jag ju. Kommunikationsmöjligheterna från Arlanda är ju stora tack vare flygbussar, Arlanda Express eller taxi. Det var inte det som var problemet.
Problemet låg snarare i mina egna behov. Jag hade sett fram emot att få möta upp och välkomna dem på flygplatsen ända sedan de åkte. Sett fram emot att kunna stå till tjänst.
Nu fick de ta sig hem bäst de ville.

Hade detta hänt hemma i Värmland så hade det vart annorlunda. Hade det vart hemma i Värmland så hade vem som helst runt omkring mig kunnat ställa upp för sin nästa och bidra med startkablar och en hjälpande hand.
På parkeringsplats i Stockholm, där jag stod, rusade människor fram och tillbaka, fullt sysselsatta med att tillgodose sina egna behov. Att hjälpa en tjej att få igång bilen kan väl någon annan göra!?
Att lägga vikt vid andras problem är att försätta sig själv i en fälla där tid och förmodligen även stolthet står på spel.
En snäll människa är en svag människa!

Hur som helst så hade jag denna gången inget stort problem men bara tanken på den egocentriska kultur jag lever i får mig att bli upprörd.

Nu ska jag försöka väcka min vackra ängel som sover sött efter en slitsam resa.
Ha en fortsatt trevlig helg!

Sitter på jobbet och för en gångs skull förväntas dagen bli ganska lugn.
Telefonerna är lagom stilla och arbetet flyter på bra. Det är skönt att få känna att man ibland får tid att arbeta undan sånt som man annars inte hinner med...

Nedräkningen har börjat till dess att Johan kommer hem från Miami och trots allt så har tiden sedan han åkte flutit på bra! Dock gör sig megaträningsvärken Orvar sig hörd genom att hugga tag i mina älskade muskler och vägra släppa taget!

Historien började med att jag och Johan en kväll för några veckor sedan var på pizzerian. Medan vi väntade såg jag mig omkring och fann en liten box med en desto större text på.

"Vinn ett års träning på WorldClass."

Kombinationen pizzeria, tristess och chansen att slippa betala för sin träning gjorde givetvis att jag lite snabbt fyllde i en blankett och släppte ner i lådan.  
Vidare så tänkte jag ju givetvis inte mer på detta eftersom jag knappast har vart förföljd av tur vad gäller sådana saker. Snarare så har man ju i alla tider vart lite småavundsjuk på Tove som alltid lyckats med Triss, Bingolotto hemma hos farmor och farfar och annat som man kan haka upp sig på som barn. =)

Hur som helst så ringde faktiskt en tjej från WorldClass i förra veckan och tyckte att jag skulle ta med mig en kompis för provträning och rundvandring på gymmet. Jag hade ju inte vunnit, men glädjen över att i alla fall få provträna på ett topklassigt gym gjorde ju givetvis att jag tackade ja direkt!
Jag tvingade med mig Frida och efter ett par cigg och pytt-i-panna på måndagen så kände vi oss fit for fight!
Hurtigt travade vi iväg till ett halvt kvarter norrut och blev väl emottagna när vi kom dit.

Efter att nästan ha blivit påpackade ett varsitt årskort à 600 kronor i månaden och fått se de fräscha lokalerna och det flådiga gymmet började träningen. Passet var precis lika roligt som jag kom ihåg med den enda skillnaden att det var tio gånger jobbigare! Jag var noga med att ta likadana vikter som Frida för att varken behöva vara sämre eller bättre än henne. Det är ju bättre att göra bort sig tillsammans!

Tro det eller ej, men vi uthärdade faktiskt hela timmen sånär som på några uteblivna sit-up's och triceps-curl's. Inte illa pinkat när man inte har tränat på typ ett år, tycker jag själv i alla fall...

Dagen efter var det värre. Musklerna värkte till den grad att det var tydligt vad de ville göra mig påmind om; nämligen att aldrig göra om den, enligt dom, helvetiska upplevelsen. Smärtan var outhärdlig även om jag visste att detta inte vad det värsta.

Mycket riktigt så vaknade jag på onsdagen och märkte att den fosterställning som annars är så bekväm att ligga i hade låst sig. Tanken på hur i hela helsike jag skulle ta mig därifrån snurrade i mitt yrvakna huvud och efter många om och men så förstod jag att den enda utvägen var att spjärna emot och ställa sig upp i en enda rörelse. Så fick det också bli. Varenda muskel kändes som den skulle spricka. Detta skulle fortsättningsvis även bli en signatur för resten av dagen.

På kvällen ringde även tjejen som hade försökt att sälja in invaliditet för 600 spänn i månaden och undrade om jag var intresserad av erbjudandet. Hon fick inget annat än ett blankt nej.

Jag är inte bitter. Jag vill inte vara bitter!
Tyvärr så är det en svaghet jag har att vägra erkänna mitt missnöje eller nederlag. Mina svårigheter med att inse att jag inte kan vara lycklig jämt bidrar till en dubblemoral eftersom jag noggrant och gärna påpekar för andra att det missnöje de själva har kommer att gå över eller är helt naturligt.

Du präktiga lilla människa med det absurda behovet av att alltid räcka till och inte vara till en last för andra.

Hur som helst så brukar jag faktiskt vara glad! Missnöje är ofta en sak jag tar itu med om det behövs eller skakar av mig om det inte går att göra något åt. Jag brukar inte älta...!!...

Just nu är det annorlunda.
Jag har länge vart instängd och trångsynt vad gäller mig själv, mina tankar och min omgivning.
Min annars så öppna personlighet har slutits och jag har fått slut på ord.
Min annars så vida människosyn har tappats och jag orkar inte bry mig längre om mina medmänniskor.
Min annars så livfulla vardag har försvunnit och ersatts med ett heltidsjobb som jag avskyr över allt annat!
Jag orkar inte ens med den vardag som jag aktivt valt.

Inte förrän nu har jag börjat inse och erkänna för mig själv att det faktiskt inte är omgivningen eller mig själv det är fel på utan istället min situation. Rättare sagt min arbetssituation som upptar majoriteten av hela mitt liv just nu; såväl i tankar som i vaken tid.
Mitt absurda jobb är den del av Ragn-Sells där överlevnad och en fortsatt anställning endast kan genomföras om man kan konsten att inte bry sig. Kraven tillsammans med det näst intill obefintliga stödet från chefer tär från insidan och äter upp en totalt om man dessutom försöker att göra ett bra jobb.

En kollega uttryckte i förra veckan sin avundsjuka över mitt ack så rena och prydliga skrivbord.
Jag kan fortfarande komma ihåg allvaret i min egna blick då jag förklarade den last som var orsaken till att jag har valt att inte stanna kvar.
Mitt egna krav på att alltid utföra jobbet korrekt och noggrannt och dessutom har ordning på mina uppgifter orsakar en stress och en ständig känsla av otillräcklighet som det inte går att leva med och som gör att jag inte passar för den uppgift som jag är anställd till.

"Jag tror att man tappar sin själ om man är här för länge" uttryckte an annan kollegas uppgivenhet. Tyvärr så tror jag att det är lika sant som det är sagt. Intresset för omständigheterna runt uppgifter man åtar sig blir ens nederlag och "dum gör som dum säger" är istället det bästa spåret att välja.
Bry dej inte så jävla mycket om allt omkring utan bara gör!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har precis kommit hem från Ljusterö nu. Ett smultronställe i min vardag som väcker liv.
Att se vårsolens strålar kasta lekfulla katter i vikens klarblå vatten värmer lika mycket innifrån som utifrån.
Även promenaden längst snåriga stigar i dagens ljus var värt allt! Jag lät skogens tysnad vagga mig till ett lugn som jag inte känt på länge och ensamheten väckte lyckliga minnen som får får mig att återigen tro på mig själv, min annars så öppna personlighet, vida människosyn och livfulla vardag.

Jag sa i förra veckan upp mig som kundcentermedarbetare på Ragn-Sells och slutar om cirka tre veckor. Ett visst vemod när man skiljs från kollegorna vägs ändå upp av den frihet som finns utanför den grå betongbyggnaden.
Jag hoppas att mitt vanliga jag vill visa sig igen snart...

God natt allihop! ...och välkommen till en ny arbetsvecka!

Sitter på jobbet och tittar på klockan. 07:04. Damn!
Visserligen så kan det vara ganska skönt att lite undanröjt från skrivbordet och ganska mysigt att få dricka sitt kaffe ifred, men när man är trött så att man inte orkar tänka och så ensam att det ekar i hela Stockholm, så skulle jag lika gärna kunnat ligga kvar i sängen och sova de där extra timmarna.

Strax efter fem imorse vinkade jag av mitt hjärta på Arlanda.
Nu har han och några kollegor förmodligen lyft. Lyft med planet som har kurs mot Miami och vad som kan utnämnas världens största båtmässa.
De kommer säkert att få det hur najs som helst och jag är grymt glad att han har getts möjligheten till denna ack så angenäma upplevelse!

Tillsammans med dessa enorma farkoster passar han bäst, min vän. Den pojkaktiga glädjen som återfinns i ögonen hos ett nyfiket barn kombinerat med motorerna som bekräftar manligheten bringar en lycka som inte kan återfinnas någon annanstans. Även om det låter fånigt så kan den lyckan vara det charmigaste som finns! =)

Nu ska jag försöka få tiden att gå på annat sätt under dessa tio dagar. Dock förmodar jag att detta inte skall vara något större problem eftersom vi, fem dagar efter hemkomsten, kommer att flytta till vårt nya hem. Jag är grymt förväntansfull och kommer förmodligen att stå med alla flyttlådor klara när Johan kommer hem tillbaka eftersom jag knappt kan bärga mig!

Det har givetvis vart kul att testa på storstadslivet under det gångna halvåret. Men med den mycket trafikerade S.t Eriksgatan precis utanför porten, den toklilla lägenheten som man inte haft vett på att göra i ordning och med alldeles för mycket tid över i denna alldeles för lilla lägenhet så ska det bli skönt att komma till öppna ytor och förhoppningsvis frisk luft utanför stan.

Det känns helt otrolig efter att så lång tid boende i en kappsäck tillslut få slå sig till ro tillsammans med den man älskar mest på denna jord.

Nu ska jag hämta en kopp starkt kaffe till och försöka börja undersöka ett gäng fakturor.
Hoppas att du får en underbar tid i det stora landet i väst, Johan! Längtar efter dej redan...