Underliga idéer
Jag har blivit engagerad. Engagerad i allt. Vill göra allt. Hinna med allt.
Därav anledningen till varför jag igår spatserade ner för trapporna vid Hötorgets tunnelbanestation för att söka efter en musikaffär som jag hade blivit rekommenderad. En musikaffär - en sådan som säljer strängar till fioler...
Tro det eller ej men efter knappt 10 års uppehåll har jag spottat i nävarna och beslutat mig för att börja spela fiol igen. Detta kan tyckas vara en märklig idé inte minst när jag tänker på det själv... Jag antar dock att det är min återfunna gnista samt påtryckningar från min sambo som fick mig att entra musikaffären och köpa ett set med beginner-strängar för 360 kronor. Jag har ingen aning om hur detta kommer att gå... Det enda jag vet är att det tog en och en halv timme att stränga om och stämma helvetet igår och jag tror inte att det är ett gott tecken =)
Jag ska åtminstone ge det en ärlig chans. För visst är det både lite coolt och användbart att kunna spela instrument (!?) och jag kommer ju ihåg att det var jätteroligt att hänga med och spela lite folkmusik när man väl fick chansen. Det enda jag vill är att lära mig lite folkkära låtar och målet kan kanske vara att ialla fall spela rätt toner och till sist kanske sätta ett vibrato...
Dock vill Johan helst att jag ska försöka efterlikna Rachel i The Cruxshadows vilket jag tror kan bli problem...
Detta dels eftersom tjejen KAN spela fiol (och dessutom elfiol...) och dels eftersom jag skulle se ut som en latexbeklädd kassler i hennes kläder.
Sorry Johan - du får vara nöjd om jag kan lära mig spela Lilla Snigel =)
Rachel in action...
Hemma i Stockholm
Jag sitter och läser igenom blogginlägg från ett år tillbaka.
Funderar... Reflekterar...
Jag försöker återuppväcka de gånga känslorna som infann sig med hög frekvens i början av min tid i Stockholm och med tanke på ordens tydlighet så är det inte svårt att förstå mina känslor av ensamhet, tomhet och frustration över storstadssamhällets annorlunda värderingar.
Dryga ett och ett halvt år har gått sedan flyttlasset gick från mitt tidigare hem och det är inte förrän i detta nu jag lärt mig hantera mina känslor och omvärderat min situation. Under ett och ett halvt års tid har jag prövat och omprövat mig själv och min roll i det stora sammanhanget som kallas Stockholm för att se om jag verkligen hör hemma här eller om det överhuvudtaget inte är värt ansträngningarna. Valet att stanna kvar har inte alltid vart självklart men beslutet har fått hjälp på traven av min egen envishet och lojaliteten mot min sambo - de två komponenter som hjälpt mig över den instabila bro som kan gestalta denna tid.
Idag kan jag med glädje säga att livslusten och viljan är tillbaka. Jag märkte det så tydligt den dagen då kom tillbaka från en helgs vistelse i Sunne. Det orangea sken som lyste upp motorvägen gjorde mig lugn och för första gången infann sig tanken av att äntligen vara hemma - hemma i Stockholm.
Kanske har gnistan fått hjälp på traven av det återfunna ljuset och värmen i och med våren men känslan finns av att det beror på mer än så. Att hitta sin plats i ett nytt sammanhang är en process som för min del har tenderat att bli långvarig. Ödmjukhet inför nya människor och ny kultur är nog det viktigaste att bära med sig även fast jag upplever att det är den komponenten som är lättast att tappa. Om arrogans och förakt får övertag minskar chanserna att lära sig av omvärlden och hitta sin position vilket kväver både den egna personen och relationerna med människor.
Ödmjukhet och viljan att försöka förstå människor har fått mig en bit över den livslånga instabila bro som jag tidigare försökte gestalta. Arrogansen har ibland tagit överhand men då är det lätt att nästan falla igenom plankorna... För tillfället har jag precis passerat en eländig del av bron och tagit mig över till mer lättframkomliga delar. Vad jag vill säga är att resan på långa vägar inte är slut men att jag idag känner mig mer tillfreds än tidigare... Tacka mig tjurskallighet för det! =)
Nu ska jag till skolan! Ha en trevlig dag!