Ninni

Tre saker jag inte förstår:
-Varför ingen städar min lägenhet
-Hur fasen jag ska hitta felet som sabbar mitt SänkaSkepp-programmeringsprojektet
-Varför ingen kan uttala ö'et i imöra rätt

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
-En bok om psykoanalys
-Plankan (mitt ankliknande pennskrin)
-En alldeles för stor, helt värdelös dator

Tre saker jag gör just nu:
-Skelar (inte fått i dom förbannade linserna)
-Funderar på vilken skumpa jag ska dricka idag
-Laddar för att ta itu med mitt diskberg

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
-Anordna Nordens största tut- och blås-festival
-Uppleva ett liv som rik icke-student (rik student hade iof också vart schysst =))
-Hitta felet som sabbar mitt SänkaSkepp-programmeringsprojektet

Tre saker jag kan göra:
-Verka onödigt blond
-Lösa en differentialekvation av högre grad
-Prata helt oförståelig värmländska

Tre saker jag inte kan:
-Orka se på ett helt SouthPark-avsnitt
-Sluta sakna min familj
-Komma ihåg vart jag har lagt mitt LiU-kort

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
-Fanfar - Staffan Hellstrand (fortfarande helt underbar)
-Out Loud - Dispatch (så enkelt, så bra)
-American Jesus - Bad Religion (klockrent?)

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
-Battla (jag är snart där...)
-Stänga av min mobil
-Att första hur sarkasm kan va så jäkla kul

Tre favoriträtter:
-Baljans tjugokronorsbaguetter
-Paj
-Bosses glass (är fasen som en hel måltid)

Tre personer jag utmanar:
-Qsin
-och två till som vågar anta utmaningen =)

Så var det söndag igen.. Helt ok för att va söndag i och för sig eftersom Valborg så strategiskt har placerats på en måndag i år. Schemaläggaren har lyckats för en gångs skull =)
Valborg: det mest självklara valet för en festsugen student. Roadtrip till både Uppsala och Lund för vissa. Det är där det händer liksom! Linköping och sjuksyrrornas "Akuten"-kravall för oss andra som inte orkar planera, fixa gästlegitimation och betala tågbiljett. Det blir nog bra ändå =) Champagnelunch i Trädgårdföreningen, lekar i Vallamassivet och därefter Kravall. Vad mer kan man begära? Inte behöver vi Lundare eller Norrlands nation i Uppsala inte! SOF is da shit!

Förresten kan jag ju passa på att tacka Bondesson för ännu en grrrreat aktivitet igår. En annorluna sittning ett stenkast hemifrån är ingenting man får uppleva alldeles för ofta. Om den dessutom inkluderar ett helt underbart gäng SOFare och lagom mycket alkohol är den uppskattad av mig!
Jag ger Bondesson och Villevalla Pub
¤  ¤  ¤  ¤  ¤
fem konstiga tecken av fem möjliga. Well done!

Nu ska jag börja fixa lite käk till mina söta små middagsgäster. Stolt över att för en gångs skull kunna bjuda på något annat än fiskbullar. För det kan även Dennis få fem konstiga tecken för att han hängde med mej och Goken och ut till Willys och storhandlade idag.

Ont i hela ryggen. Ont i armarna. Trött så jag skulle kunna dö och den där jäkla tvättmaskinen som aldrig blir klar!
"Teambuilding" kallas tydligen den konstiga aktivitet som jag nu ägnat lite drygt ett dygn åt. Den går ut på att man släpper ut fyrtiofem glada individer mitt i skogen och säger åt dom att dom ska lära känna varandra...
Jag måste påstå att uppdraget utfördes imponerande väl och också att dom konstiga aktiviteter som vi hittade där mitt ute i skogen underlättade en hel del...
Förutom pilbågskytte, yxkastning och en hinderbana som laget (en grupp om typ fem pers) skulle ta sig igenom bestod dom "konstiga aktiviteterna" mest av höghöjdsuppdrag. Förstå den adrenalinkicken man fick när man hade klarat av det! Antagligen är det ganska svårt att förklara allt men jag gör ett försök:
Tänk dej en elva meter hög telefonstolpe. Tänk dej små plattor som underlättar att klättra upp på den. Vidare så ska du tänka dej en Madelén som inte har några erfarenheter och behov av att vistas på höga höjder över huvud taget men som ändå valde att anta utmaningen; att ta sig till toppen av stolpen och ställa sig upp på den ytterst lilla plattform som fanns längst upp... Att ta sig till toppen tyckte jag inte var några problem eftersom min enda utsikt var de små plattorna på den höga stolpen men när jag tillslut kom upp och insåg va fasen jag höll på med så var jag inte så jättetuff längre. Det hör till även saken att nedanför står resten av laget och hävdar att prestigeuppdraget inte är slutfört utan gör allt för att peppa till nästa steg. Nästa steg är nämnligen att kasta sig ut för stolpen och fånga en trapets som befinner sig ett par meter ut.. Jo men tjena!  Men vad skulle Madelén göra? Ta sig ner måste man ju i alla fall så sekunden efter hittar jag mig själv  med händerna runt trapetsen och med en faslig fart rakt nedåt. Självklart orkade jag inte hålla fast i trapetsen men gissa om man var kaxig när kroppen hade slutat skaka när man efteråt kommit ner på marken!
Tack snälla farbrorn som stog på backen och säkrade mej =)
Nästa mission var en hinderbana typ 15-20 meter upp i luften. Även denna klarade vår Madelén av (skapligt) galant  så sen kunde hon vara mallig med gott samvete.. =)

Grillning, gitarr och sång vid lägerelden samt två militärtält gjorde helgen fullständig. Frukosten på morgonen var även del guld värd; hur mysigt som helst! Jag kan lova att detta är en helg att komma ihåg!


Niklas i full fart mot trapetsen... (Kom ihåg att det är elva meter upp i luften!)


Bekka, Niklas,  Fredrik, David och Bondesson vad lägerelden. Mycket Gyllene Tider, Vreesvjik, Björn Rosenström m.m till tonerna av en jätteduktig gitarrist. Erkänn att det är stämningsfullt!?

Min egen Leena på BUP... Hade inte en tanke på att mamma åkte dit med tredje barnet igår. Vad är det för fel på min familj? Eller kanske rättare sagt; vart får min mor all kraft och insikt ifrån? Tydligen så hade mötet gått bra i alla fall. Glad för min systers skull är jag... Glad för att hon får möjlighet och hjälp att kämpa för ett "normalt" liv och en dräglig vardag precis som min mamma (och alla andra) gav mig samma möjlighet.

Så länge sedan nu. Så väl ångest och minnen lyckas förträngas och falla till intet. Stundvis får jag till och med för mig att jag under den tiden var någon helt annanstans. Det som brukade kallas "jag" var under denna tid en förklädd vålnad. En vålnad vars uppfattning och tankar var allt annat än mänskliga och vars rationalitet kunde tyckas vara absurd.
För en människa som inte varit nära är det omöjligt att förklara och så även för mig. Jag har diskuterat tiden med många av de som stod, och fortfarande står, mig nära men mycket av det de berättar går inte att få grepp om. Många minnen som de har är ingenting som jag överhuvudtaget vet något om utan istället helt har förträngt. Underligt det där...
Men i och med påminnelsen om BUP och även en bekants insjuknande så kommer tankarna dock åter. Den här gången i en helt annan skepnad än tidigare. Händelser och beteenden som jag tidigare inte vågat ta upp, antagligen på grund av en undermedveten skam eller ren förnekelse, snurrar ofta i mitt huvud och jag kan minnas stunder.
Ångestfyllda stunder i samband med "oren" mat som mamma tvingade i mig eller utebliven motion då jag inte kunde smita iväg från skolan eller någon vaknade tidigt på morgonen så jag inte hann.  Också gångerna när vågen på BUP visade ett halvkilo mer var fruktansvärda även om jag var en jävel på att inte visa det..
Utmattade stunder när min kropp bara sa nej. Sömn var dock bra eftersom man slapp äta och slapp ångesten för en stund. Blodtrycksfall på grund av lågt blodtryck och frossa på grund av den totala bristen på underhudsfett.
Lyckliga stunder när jag lyckades gömma en macka eller göra några extra situps i smyg men också lyckliga stunder när folk visade att jag faktiskt fortfarande var en värdig människa och kämpade för min skull..

Idag har tankarna, som sagt, en helt annan skepnad. Jag kan minnas panikångesten och hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva den! Jag kan även minnas mitt maniska beteende. Min vardag var uppbyggd av tvångstankar och ett sjukligt strukturerat leverne. Minsta minut som rubbades i mitt välordnade schema framkallade ångest och lät vålnaden i min kropp få ännu mer makt. Jag minns honom som min värsta fiende...

Tro det eller ej men dock är detta den mest värdefulla erfarenhet jag bär med mig! För de som inte har kraften och hjälpen att ta sig ur bubblan och istället tvingas leva med denna vålnad hela livet  kan jag bara skänka en tanke och en förtvivlad medkänsla. Man kunde lika gärna vara gift med självaste djävulen!
Orkar man däremot ta sig ur och ta itu med det verkliga livet så är det en erfarenhet värd guld! Mitt liv är helt annorlunda och jag är starkare än jag någonsin kunnat vara annars! Spontanitet, självkänsla och uppriktighet är nyckelord för mig.. Något som är omöjliga företeelser för en anorektiker. Värderingar och min syn på människor har förändrats radikalt och ordet "lycka" har fått en helt annan innebörd...

Jag ska sluta snacka om mig själv nu men när jag börjar skriva så brukar det bara rinna på..
Hoppas jag bara, och tror, att min syster får samma ömhet och hjälp...  En biologiskt grundad sjukdom går inte att undkomma men jag är säker på att min underbara syster, tillsammans med oss runt omkring, orkar göra det till det bästa. Älskar dej gumman!

Som en instängd liten dräggig D:are med fyrkantiga ögon och stripigt hår sitter jag här, långt inne i B-husets klaustrofobiska korridorer. Det enda ljus som finns är en svag lampa i taket och självklart den blekt skinande dataskärmen. Som sann I:are är IDA fiendens territorium så jag gör så gott jag kan för att komma härifrån snarast!

Dataskärmen innehåller för närvarande:
1) Två Emacsfönster med löjligt mycket kod för ändamålet; ett program för att spela "Sänka Skepp".
Det är sanslöst vad mycket skräp man kan klottra ner för att (försöka) få en klient och en server att samköra!
2)Tre terminalfönster vars enda uppgifter är att göra så gott dom kan för att inte förstå min underbart vackra kod samt visa alla jäkla kompileringsfel man kan tänka sig.
3)Ett fönster som jag förhoppningsvis kommer att finna lyckan i; Gmailen som jag vägrar att stänga ner. Som tur är (eller dumt nog =)) finns det alltid någon att prata med där så jag får chans att tänka på annat ibland (ibland menas när jag inte håller på att slå sönder datorn).
4)Självklart bloggen så att jag får lite tid till det också när ingen är på Gmailen =)

Förvånansvärt nog går det dock framåt men ack så sakta! Marcus (för övrigt D:are själv) tipsade mig om att man kunde döpa om alla sina variabler till könsord vilket verkar mycket lockande för att lätta upp stämmningen lite =)
Hehe... Med dessa tendenser till D'humor och mina ögon som kan antas börja vara fyrkantiga så gör jag nog bäst i att ta kvällen innan det är för sent...
Sänka Skepp gör jag hädanefter på papper!

En stor härlig kopp te, soft musik från min iPod och en återblick av det gångna dygnet... Det får bli vad jag avslutar dagen med och jag avslutar den med ett leende på läpparna!
Festivalen kommer allt närmare, likt en asteroid som är påväg att träffa jordytan, men jag lovar; när den väl är ett faktum så är vi där för att göra den till det bästa SOF genom tiderna! Engagemang, förväntan och ett jävlar-anamma ligger i luften vilket jag tror är bra ingredinser för att lyckas.
Biljettsläppet gick smärtfritt och effektivt vilket även det är ett bevis för va jävla duktiga vi är, jag och alla underbara människor som jag får den äran att jobba tillsammans med.

 På grund av alldeles för lite sömn och alldeles för många tankar kring SOF kommer jag instället att lägga upp lite bilder för en gångs skull. Detta för att folk ändå kommer att bli trötta på mitt bloggande om "nån tut-och-blås-festival" som ändå inte är lika intressant för de som inte är insatt i det, alltså med i organisationen.
Titta och njut =)


Korridor efter korridor med MÄNGDER av köande människor! De längsta satt från lunch dag 1 till det att biljetterna släpptes klockan 08.00 dag 2.


Klockan 08:00 dag 2: Vagnen med datorerna har rullats ut för att sakta börja beta av kön.


Och när jag ändå var i full gång med att lägga upp bilder så kan jag ju även ta med en som jag gillar skarpt. Jag och en bråkdel av organisationen på DÖMD...

Sitter i Colosseum. Det osar förväntan av de SOFare som är och har varit här under dagen och checkat läget.
Det är imorgon det händer. Det är imorgon vi får klart för oss hur stort intresset egentligen är för SOF2007. De första köande satte sig vid 13 framför mig och många har vart fram och frågat hur länge man egentligen ska vara tvungen att stå; hur läga man måste vänta innan man själv sätter sig... Gamla bygglåtar går på repeat i boomblastern och det är bara så härlig stämning! (För er som inte vet vad en bygglåt ä så kan jag meddela att det är en låt för varje SOF som har vart som går på repeat varje dag, hela dagen under de två veckor som kårtegebidragen byggs).
17 timmar kvar nu typ... Stackars människor som måste sitta hela natten!

Jag ska forsätta jobba..

Vilken jäkla helg! Vad har jag gjort för att förtjäna detta!? Fruktansvärt skoj har vi (jag) haft men ack så annorlunda.

Att grilla på baracktaket har numera blivit ett faktum de dagar som solen skiner, det vill säga alla dagar. Alla dagar utom söndagar eller i vilket fall dagen-efter-dagar då alla önskar att solen inte skiner och därmed undviker att grilla på baracktaket =)
Fredagen blev ju orginell i sig på grund av min brighta idé att för en gångs skull inte köpa cider eller vin. Sprit tyckte jag själv var en lysande idé i valet och kvalet på Systemet dagen innan, något som jag uppenbarligen skulle få ångra. Madelén var fruktasvärt berusad hela kvällen vilket var både kul och skapligt jättepinsamt eftersom jag vanligvis har förmågan att slutar vid en viss, måttlig gräns (givetvis var inte fallet så just då). Jag hoppas i alla fall att min omgivning hade lika kul som vad jag hade. Flamman blir aldrig fel och speciellt inte när halva bygget är SOFare =)
Lördagen uppvägde däremot den dittills angenäma upplevelsen i och med en bakfylla som inte var av denna värld. Aldrig mer dricka! En alvedon och Fredrics och Niklas halvätna pizzor fick bli min räddning under dagen och senare även LHC's förlust i hockeyn. Hur skadeglad kan man vara efter att dom slog ut Färjestad i semifinalen!? Jag som inte ens är hockeyfanatiker liksom!
Vidare så hävdade ju jag att kvällen var slut och att man skulle få krypa ner i en skön säng... Men icke! Grabbarna som jag hängde med insisterade i att ölspel skulle vara det optimala. Jag vet inte om jag kunde hålla med just då men som om jag hade något val! Oerhört trevlig kväll blev det med trots allt! Jag är lika imponerad varje gång jag hamnar ilag med ett grabbgäng av detta slag. Pojkbus tamejfasen hela kvällen vilket nästan slutade i att vi fick med oss en stulen SLbuss som dom tyckte såg malplacerad ut mitt inne i centrala Linköping.. Herregud..

Så då sitter man nu här med skolan som börjar imorgon. Idag har jag klarat av både SOForganisationsmöte och SOForkestergruppsmöte och det känns verkligen att man närmar sig. Typ en månad kvar nu och alla blir mer och mer nervösa men framför allt förväntansfulla. Stora biljettsläppet är i övermorgon och blir det som tidigare år så blir det verkligen STORA biljettsläppet! De som köade längst köade i över ett dygn och de som köade kortast (och som givetvis inte fick några biljetter) köade i sex timmar. 16 000 biljetter ska vi kränga hade vi tänkt oss =) Va fasen är det frågan om egentligen!? Studenthysteri!

Nu måste jag fixa matlådor. SÅ fantastiskt roligt klockan elva en söndagkväll =) God natt!

Så var man tillbaka då. Mellan söndag och idag (onsdag) har jag både hunnit med storstan och besök hemifrån.
Sthlm, eller rättare sagt Täby, var det absolut inget fel på! Tack Annalisa! Alltid lika skönt att hänga med nästansyster med  bihang. Vi lyckades, i samma anda som sist jag var upp (och sist hon var hit), tömma en godtycklig mängd vinglas och ha oförskämt trevligt!
Vanligtvis brukar ju jag, som känt, försöka hålla låda ganska ordentligt själv men konstigt nog så blir jag alltid lika ställd när jag kommer dit =)  Att ens försöka yttra sig om nått eller komma med nån rapp kommentar är ingen idé eftersom man då får på nöten med det dubbla tillbaka! Vanligt folk kanske inte uppskattar denna underbart spydiga jargong men jag blir bara lyckligt påmind om denna störda "kultur" som jag befinner mig i alltför sällan. Jäkla fôlk!

Yeye... Trevligt som sagt förutom att Annalisa har en förmåga att komma ihåg allt dumt man gjort när man var liten, ramla i blåbär och sånt där du vet? Tyvärr tror jag även att jag lyckades chocka stockholmarna ganska bra själv med min fantastiska, värmländskt nördiga personlighet som Annalisa givetvis gjorde allt för att framhäva. Hmm? Tack Annalisa! =)

Dock är inte den stora lärdomen från storstan att dricka en massa vin eller konsten att hålla sig vaken till Deja vù, för sånt har jag lärt mig vid det här laget. Nej, erfarenheten jag bär med mig från helgens bravader är snarare att jag aldrig mer ska befinna mig på Roslagsbanan och/eller tunnelbanan till centralstation en vanlig morgon i värsta rusningstrafiken. Stressade, försenade människor tamefan överallt och mitt i hela cirkusen befinner sig alltså en vilsen liten värmlandstös vars enda sysselsättning just då är att förundras över det fruktansvärda antalet folk som kan befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, alla med samma mission; att ta sig från punkt A till punkt B på kortast möjliga tid. Kom ihåg vad du lärt dig Madelén; håll till höger i rulltrapporna!

Jahaja.. Hem kom jag i alla fall och strax därefter anlände farföräldrar och Julia. Vi hade ett par trevliga dagar fram tills det att dom åkte idag. Alltid kul att träffa nära och kära? Alltid kul att höra historier hemifrån som bara en gammal människa kan berätta på det sättet. Ibland kommer jag på mig själv med dåligt samvete över att jag inte tar vara på det lilla?

Nu: Back in reality. Skönt med Linköping igen trots allt skoj som har hänt!

Jahaja.. Påskafton kallades den dag som nu är förbi. Ingen vanlig påskafton direkt. En sån där påskafton som man är van sedan man var yngre när mamma och mormor gjorde allt för allt tillfredsställa de mest konstiga behov vad gäller mat, städning och våriga blomsterarrangemang. Men mysigt har vi haft det ändå, jag och Qsin. Medan alla andra åker hem för att få påskbehoven tillfredsställda så trotsar vi de kulturella makterna och faktiskt är för oss själv hela påsken. Jaja.. Nått ska man väl ha i alla fall; En halv flaska vin som var kvar sen pappa och gänget var här och en inte så påkostad, halvtaskigt upplagd, påskmat blev vad vi kunde åstadkomma; något som jag själv tycker var gott nog. Javisst ja! Inte heller får man glömma det vikigaste av allt! Gömma påskägg gjorde vi givetvis, något som både jag och Qsin är uppväxta med och som är svårt att komma ifrån. Så länge man får vara lite barnslig så är man det med nöje =)
Är mycket tacksam över mammas uttalande om stora, "viktiga" högtider förra veckan faktiskt. Jag hade nämnligen lite dåligt samvete för att jag, till skillnad från alla andra, inte hade någon direkt lust att åka hem. Hon hotade med att jag inte skulle få komma hem om jag mot min vilja ändå gjorde det. =) Stora högtider blir lätt så tvångsmässiga, hävdade hon, och tyckte istället att det är bättre att jag kommer en helg då det är lugnare. Hon är bra hon, min mamma.

Imorgon bär det tidigt av till storstan istället. Till Stockholm och Annalisa ska jag, något som jag ser riktigt mycket fram emot. Jag, Annalisa och en trea vin slår som sagt aldrig fel! =) Miss ya nästan-storasyster!

Glad Påsk!

Sitter och väntar. Jag sitter och väntar på ena halvan av min underbara familj som jag, efter tragiska omständigheter, lyckats tvinga ner till Linköping. Självklart var det inte utan problem, som alltid när det gäller min far, men ändå!
Så min bror, som är här alldels för sällan, Karin och Frida, som jag mest av allt vill hålla om efter Karins systers bortgång förra veckan, och pappa, som jag alltid längtar osunt mycket efter, sitter just nu i bilen någonstans mellan Askersund och Motala av den enda anledningen att de ska hälsa på mig. När man tänker på det så blir man ju nästan rörd...
Jag vet inte om man borde tacka dom och i så fall hur man skulle göra det. Jag väljer nog trots allt att avstå från det eftersom jag tror att dom kommer hit av samma anledning som jag tjatar; att vi vill träffa varandra =)
Lite god mat, en vinflaska och kanske ett sällskapsspel ikväll får utgöra den cred jag vill ge dem. Bara vara tillsammans betyder så oerhört mycket..

Finns inte så mycket mer att säga. Alla som är lika lyckligt lottade som jag är; med en underbart galen familj, vet vad jag pratar om och till alla er andra... Ni går miste om det viktigaste i livet. Jag beklagar.

Underbara dag. Vaknade,  lyckades drömma bort ett par timmar i vaket tillstånd och funderade sen över vad den stundande dagen vill ge mig. Jag slutade sedan fundera eftersom jag egentligen inte hade speciellt många planer. Visste att Qsin skulle dyka upp på eftermiddagen för vårat laga-dåliga-cyklar-projekt men annars skulle jag bara vara fri att göra vad jag ville.
Moxnes fick det bli. Att igår ha valt att undvika skönlitterära böcker vid mitt biblioteksbesök var ett medvetet och kanske dumt beslut men istället för att söka igenom dessa hyllor i min jakt på något annorlunda och givande att läsa så spatserade jag med målmedvetna steg bort till psykologiavdelningen. Så nu sitter jag här med  "Hjältar, häxor och Horor" av Paul Moxnes, en bok om mänskligt beteende som ger djupare förståelse vad befräffar människors beraktelser av varandra.  Hur intressant och flummigt som helst men av tidigare erfarenheter så vet jag ärdå att denna norska psykoterapeut som skrivit boken har mycket att säga mig. Tyvärr så kommer antagligen du, intresserade människa som faktiskt läser min blogg, att få stå ut med långa grubblande monologer från min sida i fortsättningen =)

Efter att så ha plöjt igenom 50 sidor psykologiskt flum så valde jag ändå att ta mig ut i det vackra, men blåsiga vädret eftersom min lilla hjärna inte orkar ta in mer teorier om våra inre uppfattningar och relationer till en yttre värld. Hör och häpna; Madelén lämnade sin lilla lägenhet, likt en förväntansfull fågelunge som lämnar boet, för att ta sig ut i skogen och springa. Jag kan efteråt meddela att det inte var den mest angenäma upplevelse jag har vart med om just då eftersom jag inte rört på mig på hur länge som helst. Underbart är det när man väl har börjat men under de sista minuterna, de få minuter jag ägnade åt hundraprocentigt flås, kunde lika gärna ha blivit min undergång. Den fysiska chocken gjorde att min kropp sa ifrån genom frossa. En frusen Madelén lägger sig under ett varmt träcke, och lägger sig Madelén under ett varmt täcke så somnar hon!
Helt utsliten och djupt chockad! Men sorry kroppen; du har ingenting att säga till om! Detta kommer förhoppningsvis att bli en kontinueligt återkommande händelse så det är bara att vänja sig!

Detta läste jag idag. Tänkvärt?
På en punkt möts vår inre och vår yttre verklighet, och den som lever i den skärningspunkten måste vara en männsika som är "stark i själen", ja, det finns de som menar att denna skärningspunkt är själen. Om däremot den inre världen är en fantasi som den yttre världen inte erbjuder någon grund för, då kommer den inre världen förr eller senare att ge upp - om vi inte bevarar den genom att isolera oss eller har valt att leva inom en sekt som delar våra illusioner.

Hur fasen överlevde vi? Igår var vi i orkestregruppen hos Micke och käkade vad vi trodde skulle bli en sjurättersmiddag.
Ett lagom välklätt gäng spatserade därför in i korridoren på Ryds Allé vid halv 7 igår kväll; glada och förväntansfulla. Fördrinken, Norrländsk busgrogg, serverades i samlingsrummet medan Micke stolt presenterade kvällens meny med tema "Totalt Svenskt". Dock blandades ytterligare förväntan med skepsis när det gick upp för oss att middagen inte tänkte stanna vid sju utan snarare nio (!) rätter. Lyckan över att jag knappt hade ätit sedan frukost ökade radikalt eftersom jag, konstigt nog, kände på mig att jag inte skulle gå därifrån hungrig.
Förrätt efter förrätt matades in och vid midnatt hade totalt fyra ?aptitretare? serverats med tillhörande öl och snaps varpå det var dags för huvudrätten. Allting var välorganiserat och underbart gott men ni kan fatta att man blir lite dåsig med lagom mycket alkohol och alldeles för mycket mat.
Hur fasen överlevde vi? Tro det eller ej men vid klockan halv fem på morgonen hade vi äntligen klarat oss igenom den sista kaffedroppen och var lagom trötta, fulla, mätta och glada. Gissa vem som då kommer innanför dörren och slänger ur sig ?Kan ni tamejfan sluta äta nån gång?? om inte vår alldeles egen personalkomitéeare Filip.
Hehe.. Jag  var bara tvungen att citera honom eftersom det är precis vad man behöver höra efter att ha käkat i tio timmar i sträck..  Filip fick lite vickning bestående av överbliven förrätt och vid halv sju rullade våra cyklar hemöver.
Eftersom jag antar att detta är en ?once in a lifetime?-händelse så var det tvungen att dokumenteras? Undrar fortfarande hur fasen jag överlevde?