Ninni

På ett tåg någonstans mellan Stockholm och Linköping, onsdagen den 22 augusti

Vart finns verkligheten egentligen?

Jag bara väntar på ett bakslag som ska komma som en meteorit emot mig och ta kål på min hybris. Länge nu har jag surfat så lätt på tillfälligheternas vågor och de tycks aldrig upphöra.

?Är inte hon rädd för någonting?? hade min svärmor frågat Johan för ett tag sedan, något som fick mig att tänka till över mitt liv med dess vilda vändningar.

Svaret är Nej; jag är inte rädd! Jag är inte rädd eftersom jag har otroliga pelare som stöttar upp inte om utan när jag faller. Sådana underbara människor som även jag skulle gå genom eld för att hjälpa.

Rädslan för att misslyckas tror jag finns hos alla människor men rädslan hos mig bottnar nte i att tvingas krypa till korset och erkänna att det jag gjort var fel. Nej att misslyckas för mig är att aldrig våga. Att leva sitt liv efter en bild som jag själv eller min omvärld har målat upp; en mall utritad av traditioner, arv och påbörjade spår.

Jag är säker på att verkligheten hinner ifatt mig förr eller senare men jag lovar mig sjäkv att bemöta den ärligt och så objektivt det bara går. Man lär sig aldrig att surfa om man är rädd för vågorna och inte tillåter sig falla.

När jag skriver sitter jag på tåget mellan två världar;

De senaste dagarna i Stockholm har varit underbara! Kvällarna har avslutats med Johans och min specialitet; att somna tungt efter ett glas vin. Detta efter att jag hunnit med att prata skit och träna med Storasyster i Täby (Tack för den goda tacosen förresten?) , utforskat Kungsholmen och skrivit kontrakt med min arbetsgivare.

Nästa stop är Linköping.

Vår stora ölfest München Hoben väntar ikväll tillsammans med mina saknade; Qsin, Glis och en massa SOFare och andra vänner?

Bakistorsdagen kommer att präglas av kreativitet (inte särskilt troligt visserligen?) genom att påbörja bygget av SOF/Fortes Utedisco. Klassiskt slitiga dagar i gamla festeriers tjänst och förmodligen den bästa Svarta Lördagen någonsin!