Ninni

Jag sitter och läser igenom blogginlägg från ett år tillbaka.

Funderar... Reflekterar...

Jag försöker återuppväcka de gånga känslorna som infann sig med hög frekvens i början av min tid i Stockholm och med tanke på ordens tydlighet så är det inte svårt att förstå mina känslor av ensamhet, tomhet och frustration över storstadssamhällets annorlunda värderingar.

Dryga ett och ett halvt år har gått sedan flyttlasset gick från mitt tidigare hem och det är inte förrän i detta nu jag lärt mig hantera mina känslor och omvärderat min situation. Under ett och ett halvt års tid har jag prövat och omprövat mig själv och min roll i det stora sammanhanget som kallas Stockholm för att se om jag verkligen hör hemma här eller om det överhuvudtaget inte är värt ansträngningarna. Valet att stanna kvar har inte alltid vart självklart men beslutet har fått hjälp på traven av min egen envishet och lojaliteten mot min sambo - de två komponenter som hjälpt mig över den instabila bro som kan gestalta denna tid.

Idag kan jag med glädje säga att livslusten och viljan är tillbaka. Jag märkte det så tydligt den dagen då kom tillbaka från en helgs vistelse i Sunne. Det orangea sken som lyste upp motorvägen gjorde mig lugn och för första gången infann sig tanken av att äntligen vara hemma - hemma i Stockholm.

Kanske har gnistan fått hjälp på traven av det återfunna ljuset och värmen i och med våren men känslan finns av att det beror på mer än så. Att hitta sin plats i ett nytt sammanhang är en process som för min del har tenderat att bli långvarig. Ödmjukhet inför nya människor och ny kultur är nog det viktigaste att bära med sig även fast jag upplever att det är den komponenten som är lättast att tappa. Om arrogans och förakt får övertag minskar chanserna att lära sig av omvärlden och hitta sin position vilket kväver både den egna personen och relationerna med människor.

Ödmjukhet och viljan att försöka förstå människor har fått mig en bit över den livslånga instabila bro som jag tidigare försökte gestalta. Arrogansen har ibland tagit överhand men då är det lätt att nästan falla igenom plankorna... För tillfället har jag precis passerat en eländig del av bron och tagit mig över till mer lättframkomliga delar. Vad jag vill säga är att resan på långa vägar inte är slut men att jag idag känner mig mer tillfreds än tidigare... Tacka mig tjurskallighet för det! =)

Nu ska jag till skolan! Ha en trevlig dag!

Att vakna på rätt sida på morgonen och att märka att det är sol ute - sådana enkla grejer kan göra mig så glad och det var just så det var igår när jag slog upp ögonen. Att sedan dricka en kopp nybryggt kaffe i stilla ro bredvid mitt hjärta lade grunden till en lyckad dag - ingen speciell dag men bara grymt behaglig dag.

Jag trodde inte att det kunde bli bättre en sådan enkel vardag men tji fick jag. När jag kom upp för trapporna hemma efter enheldag på jobbet och i skolan hängde ett paket på samma plats som brevbäraren annars brukar lämna morgontidningen. Av formen att döma kunde jag räkna ut att det handlade om ett blombud och av adresslappen kunde jag räkna ut att de var till mig. Med en miljon frågor i huvudet om vem som kunde ha skickat denna enorma bukett gick jag in och började försiktigt lirka upp pappret som uppenbarligen kom från en blomsterbutik någonstans i Huddinge. En väldoftande rödtonad blombukett mötte mig bakom pappret tillsammans med ett enkelt kort:

Jag älskar dig. Puss. Din Johan

Kan en dag vara mer fulländad? Det är de små tingen som gör det... Solen har strålat på och kring mig även idag =)

Överallt hör man hur bloggtrenden fortfarande är på uppgång. Jag läser i Metro om hur vi 80-talister (och även 90-talister) har ett märkligt behov av att offentligt hänga ut vårt privatliv och själv konstaterar jag på kommande sidor i samma gratisblaska hur folk kan komma på att skriva om allt från frukostvanor och trendiga inköp till politik och existentiella frågor.

På något underligt sätt konstaterar jag även hur bloggandet betyder något för mig själv. Liksom de flesta bloggare har ett syfte med sin skrift och jag tror även att detta syfte, som för så många andra, handlar om att i en offentlig text få möjlighet att formulera sina tankar i ord som även andra än jag själv ska kunna tyda.

Som min vän Christina formulerade sig när jag berättade om hur slarvig jag är när det jag gör bara berör mig själv och hur jag även kan lägga om till en oerhörd struktur i exempelvis skola, jobb och relation. Hon sa då:

"Men du verkar vara en sån som är jätteduktig och ambitiös när någon annan ska granska dig..."

Hon visste vad hon pratade om och i bloggandets fall använder jag nog detta faktum för att noggrant sätta ord på mina tankar för att förstå vad jag själv menar. Jag vill inte tro att jag bloggar för att vem som helst skall uppmärksamma mina vardagliga bestyr och bekymmer. Jag vill istället tro att de ord jag formulerar på denna offentliga blogg skall få mig att tänka till... Tänka till om mig själv, om min omvärld och, i bästa fall, vidarebefordra en tanke till omvärlden. Jag använder därmed andras ögon för att få fram mina ord på ett vettigt sätt -  jag är jätteduktig och ambitiös när någon annan ska granska mig...

I den organisationslära som jag läser i skolan pratas det mycket om värdeskapande aktiviteter och värdeskapande tid. Man menar att allt som inte skapar mervärde för kunden är slöseri och bör förkastas i den mån det går. Jag tror att man borde ha samma tänk när det gäller sin egen person. Oavsett om det handlar om arbete, fritid eller annat så bör dina åtaganden vara värdeskapande i den mån det går. Givetvis måste även sysselsättningar som inte är lika stimulerande utföras men skit i det om du kan =)

För mig själv handlar de värdeskapande sysselsättningarna om så mycket, men i detta nu vill jag återigen avvara tid för bloggande eftersom dagarna och tankarna springer iväg så fort. Jag vill få tid att stanna upp. Få tid att reflektera och njuta av det som faktiskt är bra, få ur mig det som bör ventileras och konstatera det som kan konstateras helt enkelt...

Jag vet inte hur värdeskapande mina ord är för just dig. Jag är givetvis tacksam över att just du läser för uppenbarligen är du på något sätt, gott eller ont, intresserad av mina ord.

Hoppas att jag kan påstå att bloggen är igång igen!!  =)

Sitter hos Qsin och har precis ätit frukost (eller lunch, eller brunch eller nått..). Ganska mysigt och ganska slappt.. Lina och Qsin slåss om soffan för att halvhjärtat se på reprisen av Idrottsgalan, Max är den seriösa av oss som faktiskt precis blivit klar med disken efter vår eminenta frukost och som antagligen även han nu gör ett gott försök att inta den alldeles för lilla soffan.. Jenny sover fortfarande efter alldeles för mycket vin och jag är självutnämnd till uppgiften att blogga om det hela.. De e najs!

Kvällen igår var faktiskt mer wierd än vanligt; Förfest hos Qsin med en hel del folk för att sedan spatsera bort till Flamman där det självklart var lika lång kö som vanligt! Alla var överens om att Platens därför var ett bättre alternativ.. Förutom jag själv förstås som inte har alltför mycket till övers för fjortishaket Platens..
Gissa hur vi löste problemet? Jo, självklart stannade jag kvar i kön till Flamman medan dom andra gick ner till stan.. :D Ye, ye.. Jag stod ganska bra i kön i alla fall tillsammans med några trevliga människor varav en var kusin till en som jag har gått i samma gymnasieskola som och som jag överhuvudtaget aldrig har pratat med. Hehe.. Men jag hade ju på så sätt grymt mycket gemensamt med tjejen i kön (eller nått..). Dessutom visste jag ju att det åtminstone fanns några stycken där inne som jag kände.
Jag gillar inte att köa men att Flammanköa är nått speciellt; Det är mer en kul mellanfest än ett jobbigt och stressat kösystem..

Kvällen var askul ända tills jag skulle gå hem och kom på att mina nycklar låg kvar hos Qsin.. Så vad gör man? Jo, efter att ha ringt till Qsin (som inte svarar) ett antal gånger åker man ner till Platens och kollar efter dom. Där träffar man Lotten som säger att dom redan gått hem för längesen.. Upp på cykeln igen alltså för att trampa hem till Qsin. En nyvaken Lina öppnar dörren och jag bestämmer mej för att inte gå ut i kylan en gång till utan lägger mej skavfötters med min underbara Qsin.
And here I am.. :)

Enda målet med dagen är att ta mig hem vilket jag inte planerat att ta itu med än på ett tag...
Tror att jag ska va med och slåss om soffan ett tag..