Ninni

Helgen har varit en speciell upplevelse. Nya människor och annorlunda förutsättningar har förändrat min annars så stabila position i gruppen. Jag är inte längre den sammanhållande länken och vårt självklara centrum; något som jag alltid varit van vid tidigare. Nej, mina vänner har hittat nya vägar och strävar bortåt. 
Trevande kämpar de hårt för att hitta sina nya platser och stabilisera sig i sin nya situation.
Givetvis vill jag försöka hålla mig undan för att ge dem fri väg, även fast det inte alltid är så enkelt...

Tro mig; Känslan som finns hos mig just nu är varken missnöje, svartsjuka eller utanförskap. Känslan kan nog snarare beskrivas med hopp. Hopp om att det ska gå bra för mina underbara! Dock återstår ju en viss oundviklig tomhet, något som är ett faktum vid radikala förändringar.
Det blev ju så påtagligt...

Dock har jag själv aldrig tvekat över att gå min egen väg och inte heller tvekat över att mina vänner skall dömma mig efter mina beslut. De bara finns där!
Förmodligen har de känt samma tomhet när jag ibland förändrat min (och deras...) situation totalt. De har ändå litat på mina beslut och förr eller senare återvänt. Det är det jag avgudar dem för!

Jag har det nog för bra helt enkelt. Jag har ofta fått stå i centrum och njuta av att bara följa med vågen.
Mitt hem och min vardag i Stockholm går så lätt och behöver aldrig ifrågasättas!
Jag måste förstå att mina underbara vänner har inte svikit mig på något sätt, varken förr eller nu. Det är nog tyvärr mitt ego som får för lite näring, bara!

Jag har tre riktiga vänner som jag aldrig, aldrig överger. Den första gär Glisen, den andra är Qsin och den tredje är inte du!

Jag tror minsann att bloggandet är igång igen! :)