SOF/Fortes Utedisco
| Så var man återigen i Sagolika Sunne. Helgens bravader har tagit ut sin fulla rätt på min kropp men antagligen så är det bara att bita i det sura äpplet och faktiskt ta det lugnt för ett tag. Jag säger därför; Välkommen du trötta själ! Du har min fulla tillåtelse att sitta framför datorn hela dagen och tiden du får över kan du ju alltid spendera vi sidan av en lika utsliten Parson Russelvalp som behöver klias på magen... Damn! Jag trivs inte med tanken att inte göra någonting tills på fredag. Helst av allt skulle jag sätta mig på första bästa tåg till Stockholm för att möjliggöra ett stabilt liv för ett tag, för att vänja mig vid tanken på lilla jag som storstadsbo och för att få krama min pojke... Tids nog Madelén! Nedräkningen har börjat.... Hursomhelst så var helgen grymt skoj trots mycket jobb. Vi börjde redan på torsdagen med att bygga scentak för ljud och ljus; ett projekt som tog större delen av dagen. Fredagen innebar byggnation av resten av området. Ett par barer, massor av staket och en herrejössesstor köfålla blev huvuduppgifterna och ledde enligt förväntan till en träningsvärk som inte var av denna värld. Nog för att jag får skylla mig själv eftersom erfarenheterna fanns från SOF. Jag är nämnligen envishetens kung vad gäller "manligt" arbete! Inte ska jag vara sämre än boysen med stålhättor och arbetshandskar inte! Arbetshandskarna var ett par nummer för stora och styrkan går ite att jämföra men är man envis nog så går allt! Jag har numera svart bälte i att manövrera en palldragare och ses, trots "fjoll"-oddsen mot mig, som en av pojkflickorna i SOF. Smart nog såg Magnus, vår arbetsledare, mina styrkor (svagheter..??...) ganska snabbt och tyckte att det var vansinnigt roligt att säta mig i arbete hea tiden. Well done, Madelén! Varför inte bara njuta av den erbjudna rollen som det svaga könet erbjuder och låta grabbarna sköta skitjobben!? Som tur var gick allt att bota med en trea vin som delades mellan mig, Qsin och Rebecka senare på kvällen i väntan på dagen D. Dagen D som i de flestas munnar benämns som Svarta Lördagen; den mest dräggiga och vansinniga dagen på året vid Linköpings Universitet! Det är idag som alla gamla festerister,fadderister, SOFare och andra kår- pch sektionsaktiva "går igen" med ett enda enkelt lokalt mål; att få den värsta fyllan på hela året. Tvåtusen glada människor samlas i grupper nära univrsitetet och börjar förfesta runt klockan 8 på morgonen. Vidare bär det till Vallaskogen för spritrunda vid tolv och för de tappra själar som faktiskt inte däckar där finns SOF/Fortes (alltså vårat) Utedisco som pricken över i. Det kan för ett oerfaret öra låta enkelt att ta sig igenom men låt er inte luras! även för den mest erfarna festeristen är det svårt hålla en jämn nivå från 8 på morgonen dag 1 till 3 på morgonen dag 2. Mycket får man se som arbetande men tro det eller ej; det är kanske den roligaste festen på året även för mig som jobbar och är nykter. Favoriten är ändå min "kompis" från förra årets Utedisco, en gamal FestMaskinerist som även i år förstökte smuggla in vin i en flytväst. Denna kreation likar en flytväst av samma slag som finns på flygplan vars framsida består av två tappar med ett rör från varje som leder upp till bärarens mun. Tro det eller ej men innehållet i denna flytväst är INTE luft utan istället en baginboxvinpåse vid varje bröst. Uppfinningsrikedomen och symaskinsfärdigheterna hos denna man är enorm men tro det eller ej; jag slutar aldrig att förvånas. Detta var Svarta Lördagen och allt kan då hända! Detta var helgen i korthet... Jag kände att den var tvungen att bli nedskriven eftersom detta blir det sista event som SOF2007 arrangerar och ibland så är man ju bara så illa tvungen att få möjlighet att se tillbaka och bli lite nostalgisk, eller hur!? Suverän tid har det varti alla fall! Frågan är bara vad man ska få för sig att hitta på här näst... |
det där med att våga...
På ett tåg någonstans mellan Stockholm och Linköping, onsdagen den 22 augusti
Vart finns verkligheten egentligen?
Jag bara väntar på ett bakslag som ska komma som en meteorit emot mig och ta kål på min hybris. Länge nu har jag surfat så lätt på tillfälligheternas vågor och de tycks aldrig upphöra.
?Är inte hon rädd för någonting?? hade min svärmor frågat Johan för ett tag sedan, något som fick mig att tänka till över mitt liv med dess vilda vändningar.
Svaret är Nej; jag är inte rädd! Jag är inte rädd eftersom jag har otroliga pelare som stöttar upp inte om utan när jag faller. Sådana underbara människor som även jag skulle gå genom eld för att hjälpa.
Rädslan för att misslyckas tror jag finns hos alla människor men rädslan hos mig bottnar nte i att tvingas krypa till korset och erkänna att det jag gjort var fel. Nej att misslyckas för mig är att aldrig våga. Att leva sitt liv efter en bild som jag själv eller min omvärld har målat upp; en mall utritad av traditioner, arv och påbörjade spår.
Jag är säker på att verkligheten hinner ifatt mig förr eller senare men jag lovar mig sjäkv att bemöta den ärligt och så objektivt det bara går. Man lär sig aldrig att surfa om man är rädd för vågorna och inte tillåter sig falla.
När jag skriver sitter jag på tåget mellan två världar;
De senaste dagarna i Stockholm har varit underbara! Kvällarna har avslutats med Johans och min specialitet; att somna tungt efter ett glas vin. Detta efter att jag hunnit med att prata skit och träna med Storasyster i Täby (Tack för den goda tacosen förresten?) , utforskat Kungsholmen och skrivit kontrakt med min arbetsgivare.
Nästa stop är Linköping.
Vår stora ölfest München Hoben väntar ikväll tillsammans med mina saknade; Qsin, Glis och en massa SOFare och andra vänner?
Bakistorsdagen kommer att präglas av kreativitet (inte särskilt troligt visserligen?) genom att påbörja bygget av SOF/Fortes Utedisco. Klassiskt slitiga dagar i gamla festeriers tjänst och förmodligen den bästa Svarta Lördagen någonsin!
ännu ett måste.. Damn!
Mobilkortsblogg... Är inte jag mä i matchen så säg!? =)
Kolla länken dae.
Malplacerade människor
Efter mycket övertalande och blinkningar med valpaktiga ögon lyckades vi tillslut!
Principen; Aldrig utanför 110-skyltarna fick för en stund överges för att kunna ta bilen hela vägen till Sunne och uppleva skogen och den idylliska landsbygden på riktigt.
Johan hade laddat upp med la grande medicinskåp för allergin, Annalisa hade intagit stridsposition för att klara av 40 mils bilresa med Alram och Tjet och Stefan hade lagt ett gäng syrliga kommentarer om Värmlands arbetslöshet på lager (...förmodligen för att lätta på samvetet för Sture och sin egen lathet...) .
Fram kom dom i alla fall även om jag inte tror att det var för deras briljanta lokalsinne. Tanten i GPSen ska ha all cred även om hon kan tyckas verka lite förvirrad med sina U-svängar och förvrängda tidsuppfattning.
Helgen flöt på och tog enligt mig slut alldeles för snabbt. En helt otroligt bra lördag med sightseeing från Camaron i Sunne, en fika på Strandcafée och en eftermiddag med underhållning av min överaktiva syster Sanna avslutades med en herrejössesmysig kräftskiva uppe ve sônner än' ve Hällsjön. Ett halvtaskigt upplägg av kräftorna, den uteblivna snapsen och sällskapet av Frida, Qsin och bror gjorde vår kväll så mycket mer charmig.
Tacka släkten för att vi dessutom fick chans att låna stugan för övernattning eftersom vårt tillstånd aldrig skulle ha tillåtit oss att färdas halvmilen hem till Askerudssäter den natten.
Grattis pôjker till en ny erfarenhet; att barka i skogen är ingen lek =)
Sista veckan på Tetra Pak är nu påbörjad. Konstigt lär det kännas att separera med den lilla familj som jag har här på BC men ändå kan jag inte göra annat än att se fram emot ett helt nytt kapitel av mitt liv;
Den tredje september är det meningen att jag ska bli stockholmare på riktigt med hemadress på St Eriksgatan och månadskort hos SL-trafik. Är det någon mer än jag själv som inte riktigt kan få fram bilden av Madelén i storstadsmiljö? Förhoppningsvis kommer jag i alla fall bli en massa erfarenheter och pengar rikare i min roll som storstadsbo och konsult för Manpower Solutions.
Vanliga ickestuderande människor here I come!