Ninni

Vad skulle det där mötet kunna ge mig egentligen!?
Rubriken på tillställningen - Ätstörningar - var kommer politiken in?- skulle inte kunnat vara mer avtändande och den gästande föreläsaren - kultur och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth - är väl inte den människa på denna jord som jag känner mest tilltro till.

Hursomhelst så satte jag mig på tunnelbanan till Hötorget och gick ett par 100 meter till Skandias huvudkvarter där tillställningen skulle äga rum. Jag kom ganska tidigt till den lilla föreläsningssalen och valde noga ut vart jag skulle sätta mig; något som aldrig skulle ske på en vanlig föreläsning i Matematisk Analys eller Finansiell metodik. Den strategiskt utvalda stolen var placerad i mitten på den femte raden. Härifrån hade jag en bra uppsikt över det mesta i salen men störde ändå inte de som antagligen var mer berörda av ämnet än vad jag var.

Lena inledde med att läsa ett gripande stycke ur en bok som handlade om en anorektisk flicka och hennes omgivning. Människor omkring mig blickade skamset ner i golvet, nickade igenkännande eller fällde likt Lena några tårar av sorg och vemod. Själv var jag varken skamsen eller grät av sorg eller vemod... Jag bara nickade igenkännande...
Vidare pratade vår kulturminister ostört om egna erfarenheter som anhörig, politiska hjälpmedel och samhällets "ansvar". Ganska intetsägande eftersom jag förstod att de flesta människor satt i samma båt som mig och redan hade insikt om större delen av det som blev sagt. De utlovade ekonomiska stöden till hjälporganisationer och behandlingsenheter verkade bra men när kommer man att se en förändring!?

 Det var först när frågor kunde börja ställas som intresset väcktes på riktigt hos de flesta av oss. Jag fick en tydlig bild av de människor som satt runt omkring mig;
Psykologer och läkare från Stockholms Center för Ätstörningar (SCÄ), människor från Anorexi-/Bulimi-kontakt (den ideella förening som jag har för avsikt att hjälpa), föräldrar och anhöriga, vi som tagit oss ur och självklart även några stackars flickor som fortfarande lider av helvetet.

Den första som fick ordet var en tjej på första raden. Då ingen hörde vad hon sade blev hon ombedd att resa på sig. Den långa, rangliga flickan med utmärglade armar, taltigt hår och livlösa ögon reste på sig. Hon reste på sig och lät oss ta del av hennes historia om hur hon hade börjat som lovande elitidrottare och hur hon sedan insjuknat i Anorexia Nervosa. Hur hon hade levt med sjukdomen i femton år tills hon bröt kontakten med sina föräldrar och hur hon förgäves bankat på SCÄ's (och andras) dörrar dör att få hjälp med sitt lidande. Det var först då jag fällde en tår av sorg och vemod...
Diskussionen var i full gång efter flickans berättelse och övergick sedan i att handla om allt från behandling och BMI till förebyggande hjälpmedel och ABkontakts "commercial video".

Att budgetera till "vår" fördel är egentligen det enda sätt som politiker kan hjälpa. Det är vad jag själv fått ut av föreläsningen... Vad som måste ske är långt mer komplext än att bara hjälpa de stackars individer som redan sitter där.
Det handlar om att få människor att se mer till sig själva.
Det handlar om att förändra människors inställning till lycka och framgång.
Några enkla exempel som har en tendens att irritera mig på...

Du är vad du äter - programmet på TV3 som förmedlar en moraliserande, skuldbeläggande och allt annat än hälsofrämjande syn på mat och ätande.
Because you´re worth it - L'Oreals slogan. Är jag inte värd mer än att behöva gynna deras kommersiella intressen för att kunna placera mig själv inom ramar och normer.
Med råg i ryggen - Wasa's idé om hur deras "hälsosamma" knäckebröd påverkar din person. Jag lovar er att varken Wasa's bröd eller tankar ger mig mer råg i ryggen än kli i röven!
Smartaste Coolaste Glammigaste - Veckorevyn. Glammigast är ok.. Men sen då?

Går mina tankar fram ordentligt? See below video pls eftersom jag inte är kompetent nog att ladda upp den i bloggen..

http://www.youtube.com/watch?v=l7G0ENIwIpg