Ninni

Jag slår mig till ro i en fåtölj ute i stugan på Ljusterö och väljer ett av alla de telefonnummer jag fått som förhoppningsvis leder till Dig. Batteriet i Din mobil har för länge sedan lagt av efter en hel dag av påringningar från oroliga människor som bryr sig om Er. Laddaren har, som allt annat, gett energi åt de hungriga lågorna som oförhindrat kunde dra över hela Er uppbygda vardag.

Jag känner tårarna komma direkt jag hör din röst. Sakta, sakta rullar de ner för mina kinder och sakta, sakta kommer vår konversation igång. Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska kunna kombinera den beklagan och förtvivlan jag känner med den ovärdeliga lyckan över att fortfarande ha Dig vid liv.
Per automatik börjar du berätta om det fasansfulla som har hänt även om jag inte ber om det. Din avtrubbade röst och sätt att uttrycka dig får mig att förstå att du berättat samma sak många gånger tidigare. Stilla sitter jag lyssnar på dina ord.
Tillsammans låter vi sedan gråten komma jag känner med Din förtvivlan och tomhet. Det finns så mycket jag vill säga Dig i detta nu, så mycket jag vill ge och få dig att förstå. Jag vill få dig att förstå att ingen gåva eller materiellt ting i världen kan ersätta Din röst och gråt som just nu känns så nära och så viktig.
Men det är inte så enkelt... Det är inte så enkelt att jämföra Ditt liv med en omgivning och en vardag som är totalt raserad.

För mig och för mitt egoistiska jag så är fortfarande Din närvaro och Din gråt viktigast även om jag vill kunna förstå vad Du egentligen har förlorat. Jag vill kunna ge Dig allt tillbaka. Kunna ge Dig min egen vardag och trygga hem i utbyte mot att jag fortfarande får ha Dig nära.

Efter en halvtimme avslutar vi samtalet. Jag sitter länge stilla och funderar. Bilder av min leende, sprudlande syster rullar förbi och jag ifrågasätter varför just Du ska bli drabbad. Jag ser dig sitta i en naken omgivning och samtidigt försöka ha styrkan att fortsätta leva

Inför mig behöver du inte vara stark, Tove. För mig behöver du bara fortsätta finnas till och jag ska försöka stötta dig så bra jag bara kan.

Det var påskafton som mamma ringde och meddelade om allt det hemska som hänt. Natten innan hade hela min systers hem brunnit ner. Denna kåk mitt ute i skogen som hon och Leo hade lagt så mycket tid på och som hade blivit deras gemensamma hem. Huset tillsammans med kläder, minnen, ödslad tid och trygghet är idag borta. Kvar finns förkolnade ruiner som påminner om det som en gång var.
Men kvar finns även en omgivning. En omgivning så stor och stark att vi tillsammans kommer kunna hjälpa till att bygga på nytt. Men att bygga tar tid, och speciellt nu när det inte enbart handlar om materiella ting utan även starka minnen och en raserad vardag.

Som storasyster vill jag bara hålla om Dig. Kunde jag så skulle jag sluta mina armar omkring Dig och gömma Dig för hela världen. Låta den bistra verkligheten susa förbi och lämna dig oberörd. Jag älskar dig syrran! Du, tillsammans med vår underbara familj betyder allt!

Denna kväll, två dagar efter, sitter jag fortfarande och grubblar. Jag funderar över hur jag kan göra skillnad för din situation. Det känns eländigt att vara så långt borta. Att inte ens kunna ge dig en kram.

Jag väljer att skicka bort lite kläder. Sådana kläder som jag alltid vart sur över att du lånat och som jag vet att du tyckt om. Ett par jeans följer med av bara farten också. Sådanna som du köpte likadana i somras och som vi såg så fåniga lika ut i, vet du!? Det är ingen stor gest men tyvärr så är det allt som jag kan bidra med just nu.

Jag kommer hem snart, syrran! Kommer hem och håller om dig...