Ninni

Tisdag kväll. Jag sitter i passagerarsätet i Johans Volvo 850 och ser gatbelysningen susa förbi i ett behagligt tempo där vi tar oss fram på motorvägen någonstans mellan Täby och Vårby. Natten är så stilla som det på något vis går på E4an precis utanför Stockholms stad och för en stund funderar jag över vart alla mötande bilar faktiskt är påväg så sent på kvällen. Dock återgår jag snart till mig själv igen. Min hand i Johans och en härlig tystnad förutom radio rix som knappt hörs ur högtalarna inbringar ett totalt lugn och är allt jag behöver för tillfället.
De många upphöjda vägskyltarna på vår väg från norr till söder påminner mig om storleken på mitt nya hem och jag försöker som så många gånger förr ta dem till hjälp för att lokalisera mig - mest för intressets skull - men avslutar även detta när jag återigen inser komplexiteten. Jag vill ta vara på tillfällena som ges att bara få leva i sin egen lilla värld eftersom det faktiskt "är så vi gör det här i Stockholm".

Vi anländer till det varv där Johan jobbar. Vattnets kluckande mot båtarna vid kaj och den svaga brisen i träden ger det där lilla extra, stämningsfulla och jag ler när jag ser Johan skina av stolthet och entusiasm över få visa mig runt. Kylan biter och Johan håller om mig på det där sättet som skulle kunna få en att stå still på samma plats hela natten.
En tafatt guidad rundtur på utsidan kring båtar och bråte med ett par utelampor till hjälp räcker ikväll - vi får se mer någon annan dag. Vi vänder bilen helt om igen och håller kurs mot Fridhemsplan.

Kvällen igår var lika mysig och fridfull som man kan tro likt alla andra stunder om jag får umgås med min pojkvän. Självklart drog ju även Annalisa och Stefan sitt strå till stacken genom mat, kanonsällskap och en bra film lite tidigare...

Dagarna däremot kunde ju förändras. Jag vill inget hellre än att sysselsätta mig och träffa folk för att komma in i sytemet. Som kontrast till den ovan beskrivna situationen präglas dagarna av en viss tristess och ensamhet. Tyvärr vet jag att detta inte kommer att förändras förrän ett jobb erbjuds eftersom man uppenbarligen inte pratar med vem som helst i denna stad. Ett jobb skulle betyda kontakter och kontakter skulle givetvis betyda ett annat perspektiv på Stockholm och dess enorma möjligheter. Just nu är bara dessa möjligheter ett enda stort kaos eftersom utbudet är för stort för att kunna välja efter texterna på hemsidor och i annonsblad. Please give me some personal experience because I cannot try everything!
Jag blir lika glad varje gång någon säger mer än de behöver eftersom den enda bristvara som tycks finnas i denna stad är den på intresse för utomstående människor vilket jag givetvis förstår eftersom jag troligtvis inte är den enda som är ny och försöker söka kontakt. Tacka Annalisa, Stefan och Johan för att de faktiskt finns för att även ge mig möjlighet att tillhöra en sluten grupp - sådanna där grupper som finns som att människor inte ska behöva tänka på det komplexa samhälle som de byggt upp. Helt plötsligt så kan jag förstå min autistiska systers problem att förstå omvärldens signaler!

Imorgon är det dock dags för intevju till mitt första uppdrag som konsult hos Manpower. Shells kontor är vart jag ska vilket känns förväntansfullt och spännande. Hoppas att vi kan komma överens!