Ninni

Sitter på jobbet och för en gångs skull förväntas dagen bli ganska lugn.
Telefonerna är lagom stilla och arbetet flyter på bra. Det är skönt att få känna att man ibland får tid att arbeta undan sånt som man annars inte hinner med...

Nedräkningen har börjat till dess att Johan kommer hem från Miami och trots allt så har tiden sedan han åkte flutit på bra! Dock gör sig megaträningsvärken Orvar sig hörd genom att hugga tag i mina älskade muskler och vägra släppa taget!

Historien började med att jag och Johan en kväll för några veckor sedan var på pizzerian. Medan vi väntade såg jag mig omkring och fann en liten box med en desto större text på.

"Vinn ett års träning på WorldClass."

Kombinationen pizzeria, tristess och chansen att slippa betala för sin träning gjorde givetvis att jag lite snabbt fyllde i en blankett och släppte ner i lådan.  
Vidare så tänkte jag ju givetvis inte mer på detta eftersom jag knappast har vart förföljd av tur vad gäller sådana saker. Snarare så har man ju i alla tider vart lite småavundsjuk på Tove som alltid lyckats med Triss, Bingolotto hemma hos farmor och farfar och annat som man kan haka upp sig på som barn. =)

Hur som helst så ringde faktiskt en tjej från WorldClass i förra veckan och tyckte att jag skulle ta med mig en kompis för provträning och rundvandring på gymmet. Jag hade ju inte vunnit, men glädjen över att i alla fall få provträna på ett topklassigt gym gjorde ju givetvis att jag tackade ja direkt!
Jag tvingade med mig Frida och efter ett par cigg och pytt-i-panna på måndagen så kände vi oss fit for fight!
Hurtigt travade vi iväg till ett halvt kvarter norrut och blev väl emottagna när vi kom dit.

Efter att nästan ha blivit påpackade ett varsitt årskort à 600 kronor i månaden och fått se de fräscha lokalerna och det flådiga gymmet började träningen. Passet var precis lika roligt som jag kom ihåg med den enda skillnaden att det var tio gånger jobbigare! Jag var noga med att ta likadana vikter som Frida för att varken behöva vara sämre eller bättre än henne. Det är ju bättre att göra bort sig tillsammans!

Tro det eller ej, men vi uthärdade faktiskt hela timmen sånär som på några uteblivna sit-up's och triceps-curl's. Inte illa pinkat när man inte har tränat på typ ett år, tycker jag själv i alla fall...

Dagen efter var det värre. Musklerna värkte till den grad att det var tydligt vad de ville göra mig påmind om; nämligen att aldrig göra om den, enligt dom, helvetiska upplevelsen. Smärtan var outhärdlig även om jag visste att detta inte vad det värsta.

Mycket riktigt så vaknade jag på onsdagen och märkte att den fosterställning som annars är så bekväm att ligga i hade låst sig. Tanken på hur i hela helsike jag skulle ta mig därifrån snurrade i mitt yrvakna huvud och efter många om och men så förstod jag att den enda utvägen var att spjärna emot och ställa sig upp i en enda rörelse. Så fick det också bli. Varenda muskel kändes som den skulle spricka. Detta skulle fortsättningsvis även bli en signatur för resten av dagen.

På kvällen ringde även tjejen som hade försökt att sälja in invaliditet för 600 spänn i månaden och undrade om jag var intresserad av erbjudandet. Hon fick inget annat än ett blankt nej.