Ninni

Sitter hemma och funderar vad jag ska hitta på härnäst - något som jag har gjort de senaste två dygnen. Fuck, va trist det är att vara sjuk!

Febern bröt ut på riktigt under onsdagskvällen. En sån där underbar feber som knappt tillåter rörelser över huvud taget.

Vid samma tillfälle började funderingarna snurra. Vad an ett återigen knäckt immunförsvar? Små, retsamma förkylningar har kommit och gått ända sedan jag flyttade till Stockholm, och jag som aldrig annars är sjuk!

Uppenbarelserna började medsamma blotta sig allt mer eftersom det är lätt att dra paralleller till en förnekad verklighet och för att jag dessutom verkligen tror att kroppen ofta agerar med fysiska "hot" på för stora psykiska påfrestningar.

Sedan jag började på Ragn-Sells så har jag gått med ständig magont i och med känslan över att alltid kunna prestera lite mer.

Jag är grymt tacksam till det vikariat som jag faktiskt sitter på nu, men en diffus arbetsbeskrivning tillsammans med tanken på att det är en färdig civilingenjör som jag efterträder (som dessutom är tio år äldre än mig) gör att jag går med en ständigt förnekad känsla av otillräcklighet. En känsla som jag inte har upplevt på många år innan nu.

Jag försöker att förstå känslan och vända vetskapen om den till min fördel och personliga utveckling men det är givetvis lättare att säga än att faktiskt få mig själv att förstå.

Jag vet att kraven på mig utifrån inte är större än för en tjugoettårig högskolestuderande och jag vet att det jag gör duger till eftersom det faktiskt gör det för min egen del.

Jag kom helt plötsligt att tänka på en artikel ur Aftonbladet som jag citerade i bloggen för längesedan.

"Studenter är inte tillräckligt kunniga om att den biologiska klockan tickar och går. Ungdomstiden har blivit förlängd, men biologin är den samma. "

Helt plötsligt så fick jag lust att återigen kommentera detta - ett och ett halvt år senare när jag sitter med stadigt arbete långt ifrån allt vad studentliv innebär.

För visst är det så att mognadsprocessen och insikten om livet inte slutar bara för att man flyttar hemifrån och börjar på högskola. Denna isolerade värld som fyllts med karriärslystna, målmedvetna ungdomar är ett steg i processen ut mot det vuxna livet.

Dock är det enda man egentligen behöver bry sig om sig själv och sin egen utveckling. Det resultat i form av vunna högskolepoäng som du ser tabellerat i Ladok är din egen förtjänst och ditt personliga ansvar och val. Dessutom kan de intrång man faktiskt gör på omgivningen i och med alla galna upptåg, som samhället egentligen inte alls accepterar, försvaras med att man faktiskt är student.

Utanför den världen behöver man tydligen också lägga kraft på en organisation som man ska jobba i, en familj som man ska leva i och en omgivning som tar ens engagemang och ansvar för givet.

Utanför den världen fick jag på nytt en käftsmäll av mitt självförtroende som halkar lite efter ibland...

Jag har utvecklats något enormt på bara några år - det har jag verkligen - men nya insikter slutar aldig att förvåna mig.

Undrar om det "vuxna" livet börjar någon gång eller om det är en livslångt förlopp. Den processen i sig är spännande.

Nu ska jag återgå till att ta hand om en förkylning som inte vill släppa...