Ninni

Inte haft tid.. och absolut inte haft lust.. Vad ska man då blogga om?
Nu däremot.. Nu yr tankarna som en flock vilda hingstar i huvudet och då är det alltid skönt att bara få sätta sig ner och kladda ner det  helt spontant...
Kravall igår. Igen. Självklart trevligt. Det brukar vara det på Kårallen. Rockande, supande studenter iklädda overall vars enda kortsiktiga mål är.. ja, va tror du?.. Självklart är det snabba svaret att i alla fall få den där ytliga uppskattningen som de flesta är ute efter i liknande sammanhang.
Jag var först tänkt att skriva att det största målet var att ragga men nej... jag ångrade mig faktiskt eftersom jag vet många undantag. Dock har dessa undantag även dessa ytliga behov.
Hmm.. Jag ska inte fortsätta att tråka ut er med ännu ett yttrande om ännu en kravall men faktiskt går det att dra paralleller från hela den där grejen om ytlig uppskattning till mina vilda hingstar i huvudet.
Kvällen igår var som sagt trevlig trots mindre incidenter som var så förkastliga att de inte ens kan ränknas till incidenter, om jag får bestämma. För en gångs skull så kan jag inte anse mig delaktig utan föredrog istället att ha så roligt jag bara kunde utan att få kvällen förstörd av varken den ena eller den andra. Dock vill jag gardera mig mot eventuella missförstånd genom att påvisa min uppriktighet. För jag hoppas att det sista som folk någonsin kommer att benämna mig som är oärlig och falsk. Jag vill alltid att folk ska veta vart jag står eftersom jag, av egen erfarenhet, vet vad det är värt.
För de som undrar så hör inte den ytliga uppskattningen till saken eftersom särskilt jag är en av de som är i stort behov av detta. Oavsett vem, hur och när så älskar jag komplimanger och försöker vara lika noga själv med att få folk att känna sig uppskattade och värdefulla.

Wise man asked me once; vad är det egentligen värt?
...och minst lika många gånger som jag upplevt alla dessa fester och fyllor så har frågan dykt upp i mitt huvud. Det underliga är mitt tvetydiga svar på frågan; Den som ställde den till mig första gången var den som skrämde upp de vilda hingstarna. Denna wice man visste vad han pratade om.
Hur jag än funderade så kunde jag inte ge något faktiskt svar. Är det värt all ytlig uppskattning som gör att självförtroendet växer exponentiellt eller är den tysta men ärliga tryggheten värt mer? Jag antar ju att alla någon gång har upplevt dessa underbara kickar som en spännande nyförälskelse ger och antar  därför också att jag inte behöver förklara vidare vad det betyder för ens stolta jag.
Skulle någon ställt samma fråga till mig idag så skulle svaret vart annorlunda och allt annat än tvetydigt. För att i samma takt som självförtroendet växer av den ytliga uppmärksamheten, i samma takt minskar behovet av den.
I samma takt som självkännedomen ökar, i samma takt blir svaret på frågan allt mer självklart; Ingenting kan jämföras med tryggheten och den faktiska friheten att kunna vara sig själv.

Jag har nu i många år trott, men fortfarande inte vart säker på, att jag vetat vem jag själv är och vad jag egentligen vill ha ut av livet.. Men vem kan vara säker om man ännu inte "förkastat H-noll"?
Dock anser jag mig nu, med 95%-ig säkerhet (dvs en felrisk på 5%), kunna förkasta H-noll trots allt! ...och dessutom, med samma felrisk, kan jag sätta upp ett konfidensintervall över min förtsatta livssituation. (..och för er lyckligt lottade själar som inte läst en fortsättningskurs i Matematisk Statistik  kan jag i klartext meddela att jag är jävligt säker på mig själv!)

Skönt att få skriva av sig lite.. Skönt att vara trygg!

Ha en underbar helg allihop!