Ninni

Min egen Leena på BUP... Hade inte en tanke på att mamma åkte dit med tredje barnet igår. Vad är det för fel på min familj? Eller kanske rättare sagt; vart får min mor all kraft och insikt ifrån? Tydligen så hade mötet gått bra i alla fall. Glad för min systers skull är jag... Glad för att hon får möjlighet och hjälp att kämpa för ett "normalt" liv och en dräglig vardag precis som min mamma (och alla andra) gav mig samma möjlighet.

Så länge sedan nu. Så väl ångest och minnen lyckas förträngas och falla till intet. Stundvis får jag till och med för mig att jag under den tiden var någon helt annanstans. Det som brukade kallas "jag" var under denna tid en förklädd vålnad. En vålnad vars uppfattning och tankar var allt annat än mänskliga och vars rationalitet kunde tyckas vara absurd.
För en människa som inte varit nära är det omöjligt att förklara och så även för mig. Jag har diskuterat tiden med många av de som stod, och fortfarande står, mig nära men mycket av det de berättar går inte att få grepp om. Många minnen som de har är ingenting som jag överhuvudtaget vet något om utan istället helt har förträngt. Underligt det där...
Men i och med påminnelsen om BUP och även en bekants insjuknande så kommer tankarna dock åter. Den här gången i en helt annan skepnad än tidigare. Händelser och beteenden som jag tidigare inte vågat ta upp, antagligen på grund av en undermedveten skam eller ren förnekelse, snurrar ofta i mitt huvud och jag kan minnas stunder.
Ångestfyllda stunder i samband med "oren" mat som mamma tvingade i mig eller utebliven motion då jag inte kunde smita iväg från skolan eller någon vaknade tidigt på morgonen så jag inte hann.  Också gångerna när vågen på BUP visade ett halvkilo mer var fruktansvärda även om jag var en jävel på att inte visa det..
Utmattade stunder när min kropp bara sa nej. Sömn var dock bra eftersom man slapp äta och slapp ångesten för en stund. Blodtrycksfall på grund av lågt blodtryck och frossa på grund av den totala bristen på underhudsfett.
Lyckliga stunder när jag lyckades gömma en macka eller göra några extra situps i smyg men också lyckliga stunder när folk visade att jag faktiskt fortfarande var en värdig människa och kämpade för min skull..

Idag har tankarna, som sagt, en helt annan skepnad. Jag kan minnas panikångesten och hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva den! Jag kan även minnas mitt maniska beteende. Min vardag var uppbyggd av tvångstankar och ett sjukligt strukturerat leverne. Minsta minut som rubbades i mitt välordnade schema framkallade ångest och lät vålnaden i min kropp få ännu mer makt. Jag minns honom som min värsta fiende...

Tro det eller ej men dock är detta den mest värdefulla erfarenhet jag bär med mig! För de som inte har kraften och hjälpen att ta sig ur bubblan och istället tvingas leva med denna vålnad hela livet  kan jag bara skänka en tanke och en förtvivlad medkänsla. Man kunde lika gärna vara gift med självaste djävulen!
Orkar man däremot ta sig ur och ta itu med det verkliga livet så är det en erfarenhet värd guld! Mitt liv är helt annorlunda och jag är starkare än jag någonsin kunnat vara annars! Spontanitet, självkänsla och uppriktighet är nyckelord för mig.. Något som är omöjliga företeelser för en anorektiker. Värderingar och min syn på människor har förändrats radikalt och ordet "lycka" har fått en helt annan innebörd...

Jag ska sluta snacka om mig själv nu men när jag börjar skriva så brukar det bara rinna på..
Hoppas jag bara, och tror, att min syster får samma ömhet och hjälp...  En biologiskt grundad sjukdom går inte att undkomma men jag är säker på att min underbara syster, tillsammans med oss runt omkring, orkar göra det till det bästa. Älskar dej gumman!