once in a lifetime
Hur fasen överlevde vi? Igår var vi i orkestregruppen hos Micke och käkade vad vi trodde skulle bli en sjurättersmiddag.
Ett lagom välklätt gäng spatserade därför in i korridoren på Ryds Allé vid halv 7 igår kväll; glada och förväntansfulla. Fördrinken, Norrländsk busgrogg, serverades i samlingsrummet medan Micke stolt presenterade kvällens meny med tema "Totalt Svenskt". Dock blandades ytterligare förväntan med skepsis när det gick upp för oss att middagen inte tänkte stanna vid sju utan snarare nio (!) rätter. Lyckan över att jag knappt hade ätit sedan frukost ökade radikalt eftersom jag, konstigt nog, kände på mig att jag inte skulle gå därifrån hungrig.
Förrätt efter förrätt matades in och vid midnatt hade totalt fyra ?aptitretare? serverats med tillhörande öl och snaps varpå det var dags för huvudrätten. Allting var välorganiserat och underbart gott men ni kan fatta att man blir lite dåsig med lagom mycket alkohol och alldeles för mycket mat.
Hur fasen överlevde vi? Tro det eller ej men vid klockan halv fem på morgonen hade vi äntligen klarat oss igenom den sista kaffedroppen och var lagom trötta, fulla, mätta och glada. Gissa vem som då kommer innanför dörren och slänger ur sig ?Kan ni tamejfan sluta äta nån gång?? om inte vår alldeles egen personalkomitéeare Filip.
Hehe.. Jag var bara tvungen att citera honom eftersom det är precis vad man behöver höra efter att ha käkat i tio timmar i sträck.. Filip fick lite vickning bestående av överbliven förrätt och vid halv sju rullade våra cyklar hemöver.
Eftersom jag antar att detta är en ?once in a lifetime?-händelse så var det tvungen att dokumenteras? Undrar fortfarande hur fasen jag överlevde?
Ett lagom välklätt gäng spatserade därför in i korridoren på Ryds Allé vid halv 7 igår kväll; glada och förväntansfulla. Fördrinken, Norrländsk busgrogg, serverades i samlingsrummet medan Micke stolt presenterade kvällens meny med tema "Totalt Svenskt". Dock blandades ytterligare förväntan med skepsis när det gick upp för oss att middagen inte tänkte stanna vid sju utan snarare nio (!) rätter. Lyckan över att jag knappt hade ätit sedan frukost ökade radikalt eftersom jag, konstigt nog, kände på mig att jag inte skulle gå därifrån hungrig.
Förrätt efter förrätt matades in och vid midnatt hade totalt fyra ?aptitretare? serverats med tillhörande öl och snaps varpå det var dags för huvudrätten. Allting var välorganiserat och underbart gott men ni kan fatta att man blir lite dåsig med lagom mycket alkohol och alldeles för mycket mat.
Hur fasen överlevde vi? Tro det eller ej men vid klockan halv fem på morgonen hade vi äntligen klarat oss igenom den sista kaffedroppen och var lagom trötta, fulla, mätta och glada. Gissa vem som då kommer innanför dörren och slänger ur sig ?Kan ni tamejfan sluta äta nån gång?? om inte vår alldeles egen personalkomitéeare Filip.
Hehe.. Jag var bara tvungen att citera honom eftersom det är precis vad man behöver höra efter att ha käkat i tio timmar i sträck.. Filip fick lite vickning bestående av överbliven förrätt och vid halv sju rullade våra cyklar hemöver.
Eftersom jag antar att detta är en ?once in a lifetime?-händelse så var det tvungen att dokumenteras? Undrar fortfarande hur fasen jag överlevde?
Kommentarer
Trackback