Vårt smultronställe
Hur oförskämt bra får man ha det egentligen?
Helt spontant stuvade vi in lite kläder, ett par täcken och några syskon i två bilar och drog ner till Strömstad på fredagkvällen. Hmm.. yeye... Strömstad är väl inte riktigt sant... Lökholmen är vad vårt speciella smultronställe kallas. Ett sånt där smultronställe som aldrig kan bli för välbesökt, du vet!? Där, bland karga klippor och röda små klippskjul, ligger en idyllisk småbåtshamn centrerat i en vik mitt emellan Strömstad och Svinesund.
Det är denna småbåtshamn som i så många år fått våra stressade vardagsliv att falla i glömska och som gett det lyckliga livet ett ansikte.
Det är denna småbåtshamn som har vart inkörsporten till några av de mest värdefulla stunder jag haft i livet!
Det skulle visa sig att även denna helg skulle bli kanon!
Nog för att jag inte var speciellt taggad att sova i en båt med utsikt över det öppna Skagerack när väderleksrapporten hävdade kulingvindar och spöregn precis innan vi åkte ner. Inte heller var jag tänkt att ifrågasätta SMHI när jag sent på fredagkvällen försökte följa pappas Camaro så gott jag kunde genom Norges krokiga små vägar kombinerade med dåliga helljus och ösregn. Vilken start...
Ner om vi tillslut, efter många om och men och jag måste ändå erkänna att man aldrig sover så gott som när man hör mastarnas vinande och vågornas kluckande mot båten, samtidigt som de vaggar en till sömns... De e najs!
Efter att ha krånglat mig upp från min sovplats, som för övrigt bestod av ett lite drygt kvadratmeter stort golv som jag delade tillsammans med en kylbox och en verktygslåda, gjorde vi likt Kalle Ankas husvagn på julafton om båten till ett dugligt fartyg av storlek mindre. En sak vågar jag påstå; en båt som är ruffad för två är det inte meningen att man ska bo sju personer i!
Frukosten gick fort och iväg bar det till Strömstad. Men lugn brukar vara en bristvara i gästhamnarna så senare på kvällen bar det av på uppäcksfärd ute i skärgården.
Naturen var nu på vår sida. Samtidigt som kvällssolen kikade fram bakom de moln som innan hade vräkt ner mängder med regn hittade vi en perfekt plats att ankra. En klipphäll på en lagom stor, orörd ö fick bli vår hamn.
Resten av helgen går inte att beskriva i ord...
Båten ankrad för lunch vid Nord Långö...
Julia, Sanna, Karin och Frida...
Obeskrivligt...
Imagine the feeling!
Min bror och jag tillsammans vid solnedgången...
Helt spontant stuvade vi in lite kläder, ett par täcken och några syskon i två bilar och drog ner till Strömstad på fredagkvällen. Hmm.. yeye... Strömstad är väl inte riktigt sant... Lökholmen är vad vårt speciella smultronställe kallas. Ett sånt där smultronställe som aldrig kan bli för välbesökt, du vet!? Där, bland karga klippor och röda små klippskjul, ligger en idyllisk småbåtshamn centrerat i en vik mitt emellan Strömstad och Svinesund.
Det är denna småbåtshamn som i så många år fått våra stressade vardagsliv att falla i glömska och som gett det lyckliga livet ett ansikte.
Det är denna småbåtshamn som har vart inkörsporten till några av de mest värdefulla stunder jag haft i livet!
Det skulle visa sig att även denna helg skulle bli kanon!
Nog för att jag inte var speciellt taggad att sova i en båt med utsikt över det öppna Skagerack när väderleksrapporten hävdade kulingvindar och spöregn precis innan vi åkte ner. Inte heller var jag tänkt att ifrågasätta SMHI när jag sent på fredagkvällen försökte följa pappas Camaro så gott jag kunde genom Norges krokiga små vägar kombinerade med dåliga helljus och ösregn. Vilken start...
Ner om vi tillslut, efter många om och men och jag måste ändå erkänna att man aldrig sover så gott som när man hör mastarnas vinande och vågornas kluckande mot båten, samtidigt som de vaggar en till sömns... De e najs!
Efter att ha krånglat mig upp från min sovplats, som för övrigt bestod av ett lite drygt kvadratmeter stort golv som jag delade tillsammans med en kylbox och en verktygslåda, gjorde vi likt Kalle Ankas husvagn på julafton om båten till ett dugligt fartyg av storlek mindre. En sak vågar jag påstå; en båt som är ruffad för två är det inte meningen att man ska bo sju personer i!
Frukosten gick fort och iväg bar det till Strömstad. Men lugn brukar vara en bristvara i gästhamnarna så senare på kvällen bar det av på uppäcksfärd ute i skärgården.
Naturen var nu på vår sida. Samtidigt som kvällssolen kikade fram bakom de moln som innan hade vräkt ner mängder med regn hittade vi en perfekt plats att ankra. En klipphäll på en lagom stor, orörd ö fick bli vår hamn.
Resten av helgen går inte att beskriva i ord...
Båten ankrad för lunch vid Nord Långö...
Julia, Sanna, Karin och Frida...
Obeskrivligt...
Imagine the feeling!
Min bror och jag tillsammans vid solnedgången...
Kommentarer
Trackback