Ninni

Sitter hemma hos Qsin. Tänk att det snart är en vecka sedan det hände... Valborgsmässoafton 2007 kommer att vara en dag att minnas. En dag som började full av glädje men som sedan skulle omvandlas till förtvivlan och ångest på bara några sekunder.
Champagnelunch i Trädgårdsföreningen med ett tiotal kompisar, traditionsenligt Valborgsfirande på Borggården till mäktiga toner av studentkören Lihkören och vidare en paus påväg upp till Universitetet där vi satt i gräset och iakttog en oändlig motorcykelparad.
Det var sen, på kvällen, påväg upp på det välfyllda, trivsamma baracktaket som det hände. Qsin tappade balansen och föll som en sten de knappa två metrarna till marken. Helt livlös låg hon där. Det jag tyckte var en evighet innebar i verkligheten endast ett fåtal sekunder som jag inte kunde kommunicera med min vän. Men tillslut... Tillslut vaknade hon och efter att ha klargjort att hon inte hade ont tog vi en taxi hem. 
Onykter måste jag ha vart; Det går inte att säga något annat men ack så medveten om mitt ansvar... Ack så medveten och klar i tanken. 
Att hålla henne vaken i ett par timmar var mitt mål, för så har jag hört att man gör. Men hur?
-Qsin, ska vi gå till statoil och handla mat?
Ett kort svar som lät jakande gjorde att vi sakta men säkert styrde stegen mot macken. Vi kanske hann femton meter innan hon föll ihop som en säck på marken. Förvivlad och arg för att hon vägrade resa sig och bara svarade osammanhängade på vad jag sa fick mej att börja gråta. Men jag lät henne ligga. Jag lät henne ligga men vägrade släppa kontakten med det lilla medvetande jag förstod att hon hade.
Men tillslut, efter att ha fått ur sig det värsta och efter ett antal upprepanden av "säcken till marken", lyckades vi trots allt att ta oss in. Ner i sängen med Qsin och jag själv som inte kunde göra annat än att sätta mig vid köksbordet och titta på min stackars vän. Natten blev inte lika lång som jag tyckte att den var eftersom min kropp vägrade slappna av och sova...
Klockan fem på morgonen vaknade hon. Det första sammanhängande hon uttryckte sedan fallet var att hon hade mycket ont i ryggen... Mycket ont i ryggen!? Men innan hade hon ju påstått att det hade gått bra!
Sedan började hon gråta där hon låg. Jag förstod att hon inte hade en aning om vad som hänt under de senaste timmarna, något som gjorde mig ännu mer förtvivlad.
Som vanligt vd tunga situationer ringde jag till min underbara mor. Chocken kom inte förrän då. Inte förrän mamma uttryckte förskräckelsen över att vi inte hade kört henne till akuten direkt. Hur kunde jag vara så dum!?
112 var ett faktum och strax därefter kom ambulansen.
En konstig, omedveten lättnad kom över mig när vi väl var framme på US. Efter att inte ha orkat sova på hela natten upptäckte jag helt plötsligt hur fruktansvärt trött jag var och personalen lyfte bort ansvaret från mina axlar.

Allting gick över förväntan. En lättare hjärnskakning och en söndertrasad rygg var diagnosen men ingenting var i alla fall brutet. Nu när jag tittar på henne där hon ligger i soffan har hon fortfarande riktigt ont men förhoppningsvis blir det bättre snart...Låt mej aldrig mer uppleva den rädslan... Jag har på detaljnivå kunnat berätta det hon inte minns. De långa timmarna mellan fallet från baracktaket och uppvaknadet hemma i min säng.
Jag och Lasse lyckades i alla fall snickra ihop ett trappräcke till baracktaket igår med förhoppningar om att ingen annan ska behöva utsättas för samma sak... =)

Idag kommer Annalisa. Jag hoppas att vi får en helt kanonbra kväll och att Qsin orkar dricka lite vin utan att få ångest i alla fall...
Du betyder så mycket vännen! Gör aldrig om det där!