Ninni

Vart tog det vägen? Allt bara försvann så fort och igår satt jag återigen med laborationerna i TANA46, Numeriska Metoder. Vem var det egentligen som föreslog att någon skulle ta ifrån oss arbetshandskar, bilnycklar och SOF-overaller och istället ersätta det med laborationshäfte, MATLAB och tentaångest? Vem?

Det var inte längesedan vi tog första spadtaget till världens bästa festival. Den söndagen när jag klev in i parken och upptäckte vårt femtonhundra kvadratmeter stora tält vars balkar, som väger närmare ett ton var, höll på att resas. Den söndagen då vi gemensamt åt den första middagen av totalt tio efterföljande. Den söndagen då man kände det förväntansfulla pirret i kroppen och känslan av no breaks förrän festivalen är över.
Byggandet gick bra och festivalen, om nått, ännu bättre. Det skulle tyvärr vara omöjligt att beskriva allt utan att utveckla det till en uppsats men du kan ju ändå försöka leva dej in i situationen:
Klockan är 0100 på lördagnatten och jag står i mörkret utanför Stora öltältet, en del av det stora festivalområdet där två gigantiska barer och den största scenen trängs tillsammans med massor av studenter. Någon vänlig själ har donerat en cigg som är mitt enda sällskap just då. Sliten, trött och med ett behov av ensamhet efter de intensiva dagarna står jag bara och njuter av situationen. Njuter av iakttagelsen av enorma mängder glada, fulla studenter som tillslut, efter en lång väntan, får uppleva vår kreation. Hela tiden ljuder fantastiska toner av brassinstrument, banjo och en och annan trumpet som tillsammans med taktfasta ljusspel och duktiga baletter utgör en totalupplevelse. Då och då spelar någon studentorkester upp en gammal slagdänga som alla sjunger med i och stämningen är på topp!
Där står jag, klockan 0100 på lördagnatten, och upplever utdelningen som jag fått för mitt slit. Jag tänker tillbaka på en av de mest händelserika halvåren jag haft i mitt liv; halvåret fram tills idag. Förutom att vi har anordnat Linköpings och studentorkester-Sveriges mest efterlängtade fest så har jag fått lära känna ett helt underbart gäng människor. Människor av helt olika påbrå och med helt olika personligheter men med SOF som gemensam nämnare. Alla har sökt av en anledning och inte sällan har det uppenbarligen varit för den sociala aspekten; folk som är kapabla och öppna nog att söka nya kontakter utanför kompiskretsar och över programgränser. Sådana människor uppskattar jag!

Efter att i förrgår ha slutfört all städning i Folkets Park trodde jag att det skulle kännas tomt. Jag trodde att jag skulle sakna alla människor som helt plötsligt skulle försvinna. Lyckligtvis hade jag fel. Än så länge är känslan enbart lättnad av att allt är över. Inte nog med att jag njöt av de enstaka minuter av ensamhet som jag lyckas sno åt mig tillsammans med min labb så träffade jag stora delar av gänget igår på [hg]'s tackfest. Jag hoppas och tror att många av de människor jag träffat har blivit vänner som man har kvar...

Återigen har jag färdats tillbaka till verkligheten och det med råge... Verkligheten är ingen lätt värld att leva i även om den är lärorik. Ibland vill man bara sjunka genom jorden och fly från problemen tills man inser att skadan inte bara drabbar en själv utan de man bryr sig om. Om det bara hade drabbat mig själv så hade problemet vart världsligt och ingenting att prata om, men när det drabbar Dig... När det drabbar Dig så blir jag rädd och känner skuld. En skuld som är lika oberättigad som ofrånkomlig. Rädslan kan jag däremot inte sätta ord på. Jag är inte säker på om den innefattar en potentiell förvrängd syn på mig eller om den rent av är rädslan för att förlora Ditt förtroende helt... Jag vill be om förlåtelse även fast jag egentligen är lika drabbad själv...

Jag känner så många tankar som flyger genom mitt huvud just nu. Mitt liv är händelserikt och för tillfället i en brytpunkt; något som känns... Det sista jag vill göra innan jag ger mig är att säga ett tack till lilla Glis; ett tack för att du finns och för att jag faktiskt får och kan ta dej för givet. Inte en sekund kan man tveka på den vänskapen Du är guld värd!