Ninni

Sitter och väntar. Jag sitter och väntar på ena halvan av min underbara familj som jag, efter tragiska omständigheter, lyckats tvinga ner till Linköping. Självklart var det inte utan problem, som alltid när det gäller min far, men ändå!
Så min bror, som är här alldels för sällan, Karin och Frida, som jag mest av allt vill hålla om efter Karins systers bortgång förra veckan, och pappa, som jag alltid längtar osunt mycket efter, sitter just nu i bilen någonstans mellan Askersund och Motala av den enda anledningen att de ska hälsa på mig. När man tänker på det så blir man ju nästan rörd...
Jag vet inte om man borde tacka dom och i så fall hur man skulle göra det. Jag väljer nog trots allt att avstå från det eftersom jag tror att dom kommer hit av samma anledning som jag tjatar; att vi vill träffa varandra =)
Lite god mat, en vinflaska och kanske ett sällskapsspel ikväll får utgöra den cred jag vill ge dem. Bara vara tillsammans betyder så oerhört mycket..

Finns inte så mycket mer att säga. Alla som är lika lyckligt lottade som jag är; med en underbart galen familj, vet vad jag pratar om och till alla er andra... Ni går miste om det viktigaste i livet. Jag beklagar.

Underbara dag. Vaknade,  lyckades drömma bort ett par timmar i vaket tillstånd och funderade sen över vad den stundande dagen vill ge mig. Jag slutade sedan fundera eftersom jag egentligen inte hade speciellt många planer. Visste att Qsin skulle dyka upp på eftermiddagen för vårat laga-dåliga-cyklar-projekt men annars skulle jag bara vara fri att göra vad jag ville.
Moxnes fick det bli. Att igår ha valt att undvika skönlitterära böcker vid mitt biblioteksbesök var ett medvetet och kanske dumt beslut men istället för att söka igenom dessa hyllor i min jakt på något annorlunda och givande att läsa så spatserade jag med målmedvetna steg bort till psykologiavdelningen. Så nu sitter jag här med  "Hjältar, häxor och Horor" av Paul Moxnes, en bok om mänskligt beteende som ger djupare förståelse vad befräffar människors beraktelser av varandra.  Hur intressant och flummigt som helst men av tidigare erfarenheter så vet jag ärdå att denna norska psykoterapeut som skrivit boken har mycket att säga mig. Tyvärr så kommer antagligen du, intresserade människa som faktiskt läser min blogg, att få stå ut med långa grubblande monologer från min sida i fortsättningen =)

Efter att så ha plöjt igenom 50 sidor psykologiskt flum så valde jag ändå att ta mig ut i det vackra, men blåsiga vädret eftersom min lilla hjärna inte orkar ta in mer teorier om våra inre uppfattningar och relationer till en yttre värld. Hör och häpna; Madelén lämnade sin lilla lägenhet, likt en förväntansfull fågelunge som lämnar boet, för att ta sig ut i skogen och springa. Jag kan efteråt meddela att det inte var den mest angenäma upplevelse jag har vart med om just då eftersom jag inte rört på mig på hur länge som helst. Underbart är det när man väl har börjat men under de sista minuterna, de få minuter jag ägnade åt hundraprocentigt flås, kunde lika gärna ha blivit min undergång. Den fysiska chocken gjorde att min kropp sa ifrån genom frossa. En frusen Madelén lägger sig under ett varmt träcke, och lägger sig Madelén under ett varmt täcke så somnar hon!
Helt utsliten och djupt chockad! Men sorry kroppen; du har ingenting att säga till om! Detta kommer förhoppningsvis att bli en kontinueligt återkommande händelse så det är bara att vänja sig!

Detta läste jag idag. Tänkvärt?
På en punkt möts vår inre och vår yttre verklighet, och den som lever i den skärningspunkten måste vara en männsika som är "stark i själen", ja, det finns de som menar att denna skärningspunkt är själen. Om däremot den inre världen är en fantasi som den yttre världen inte erbjuder någon grund för, då kommer den inre världen förr eller senare att ge upp - om vi inte bevarar den genom att isolera oss eller har valt att leva inom en sekt som delar våra illusioner.

Hur fasen överlevde vi? Igår var vi i orkestregruppen hos Micke och käkade vad vi trodde skulle bli en sjurättersmiddag.
Ett lagom välklätt gäng spatserade därför in i korridoren på Ryds Allé vid halv 7 igår kväll; glada och förväntansfulla. Fördrinken, Norrländsk busgrogg, serverades i samlingsrummet medan Micke stolt presenterade kvällens meny med tema "Totalt Svenskt". Dock blandades ytterligare förväntan med skepsis när det gick upp för oss att middagen inte tänkte stanna vid sju utan snarare nio (!) rätter. Lyckan över att jag knappt hade ätit sedan frukost ökade radikalt eftersom jag, konstigt nog, kände på mig att jag inte skulle gå därifrån hungrig.
Förrätt efter förrätt matades in och vid midnatt hade totalt fyra ?aptitretare? serverats med tillhörande öl och snaps varpå det var dags för huvudrätten. Allting var välorganiserat och underbart gott men ni kan fatta att man blir lite dåsig med lagom mycket alkohol och alldeles för mycket mat.
Hur fasen överlevde vi? Tro det eller ej men vid klockan halv fem på morgonen hade vi äntligen klarat oss igenom den sista kaffedroppen och var lagom trötta, fulla, mätta och glada. Gissa vem som då kommer innanför dörren och slänger ur sig ?Kan ni tamejfan sluta äta nån gång?? om inte vår alldeles egen personalkomitéeare Filip.
Hehe.. Jag  var bara tvungen att citera honom eftersom det är precis vad man behöver höra efter att ha käkat i tio timmar i sträck..  Filip fick lite vickning bestående av överbliven förrätt och vid halv sju rullade våra cyklar hemöver.
Eftersom jag antar att detta är en ?once in a lifetime?-händelse så var det tvungen att dokumenteras? Undrar fortfarande hur fasen jag överlevde?

Efter en, tro det eller ej, lugn vecka så är lilla Madelén oförskämt nöjd. Jag har precis slagit mej ner i min alldeles för ovårdade lägenhet efter att ha vart på grillning för tredje dagen av fyra möjliga denna vecka. Oförskämt nöjd som sagt och även oförskämt , härligt berusad för (även det) tredje gången av  tre möjliga grillkvällar.
Egentligen borde mitt, mer eller mindre, ordentliga jag skämmas över den den konstanta promillehalten även om den är minimal men jag har verkligen ingen lust att göra det heller! Även allt som jag borde ta tag i vill jag slänga ett ömt medlidande eftersom jag vet att jag inte kommer att ta itu med allt detta under den period av två veckor som jag nu kommer att vara ledig.
Värmerekordet som är sedan 150 år tillbaka har  (även det) blivit slaget för tredje gången denna vecka så man måste känna sympati över min lycka! Jag älskar våren! Känslan när solen sänder sina första värmande strålar är en eufori som man inte hade en aning om att man kunde uppleva. Samtidigt så känner man igen denna lycka så fruktansvärt väl när den väl kommer eftersom det är samma sak varje år någon gång i denna period. Jag vågar dock påstå att det kanske i år tar priset på grund av 18 grader Celsius i slutet av mars..

Lyckan fortsätter.. Imorgon är det tidig morgon i skolan även om jag inte börjar förrän 13. Dela ut flyers i Märkesbacken kan ju vara kul om folk var lika glada som de var idag och igår vid samma event. På kvällen bjuder Micke på (tro det eller ej) sjurättersmiddag för oss i orkestergruppen och sen är det lov!
Jag ser fram emot ett underbart lugnt och skönt lov!

Sov gott vänner!

Tillslut! Sista tentan är inlämnad.. Sista ångesten lagt sig.. och
trots att det inte alls gått som jag förväntade mig; programmeringen åt
helvete och ekonomin över förväntan, så måste jag säga att jag är nöjd
och framför allt lättad.
Så efter en välförtjänt bastu med mina
pojkar från klassen och en grymt soft efter-tenta-p-fest hemma hos
Niklas så har jag nu lyckats återvända till verkligheten (det vill säga
det vanliga livet utanför tentaperioder). Folk som inte upplevt
tentaperioder någon gång borde pröva på detta! Inte för att bittert
kunna påpeka att man faktiskt suttit i skolan och pluggat 10 timmar
varje dag i ett par veckor utan för att få uppleva den underbara frihet
inlämningen av sista tentan innebär. Hur utslitna som helst är vi nog
alla vid detta tillfälle men jag säger bara: lyckorus!
Innan jag
glömmer bort det vill jag ge en eloge till Qsin som lyckats stå ut med
mej och klarar jag tentorna så beror det på godiset och ciggen som jag
fick mitt i veckan ?

Hör och häpna så har den ambitiösa
flickan till och med lyckats vårstäda sin enorma lägenhet idag. 27
kvadrat tog en hel dag att blåsa ur men det var det fasen värt! Efter
två hektiska veckor så hade min stackars ensamma etta kunnat bli
definitionen av Chaos och ärligt talat; det är ganska imponerande vad
en till synes (hyfsat) skötsam tjej lyckas förvandla sitt trivsamma hem
till ett, just det, kaos under lite drygt två veckor ?
Det kan ju
låta konstigt i sig men idag har jag faktiskt bara njutit av att städa
lite där man har lust. Det är ju nästan så att man blir rörd av blotta
tanken på att få vara ledig en dag och bara vara för sig själv..

Jämför med vad som helst som får mig på gott humör; En fin vårdag tar
nog ändå priset och speciellt när man kan få chansen att bara få njuta
av de värmande solstrålarna som man saknat en hel vinter!

Jupp, jupp.. Dags att sova ut för att orka påbörja en ny period imöra..
Sov gott vänner!

...Jag kan ju lika gärna fortsätta på temat "tenta-ångest" efterson det som sagt är en av de få saker som man orkar tänka på just nu.. Dock kan jag ju i och för sig lyckligt nog vända på det litegrann och våga påstå att min ångest inte är lika stark som den borde vara.
Jag kan ju citera Filip som så vackert hade uttryckt sig: "Det går åt helvete i alla fall...". Eller motsatsen som Niklas kör med: "Hur svårt kan det va?!" :) Oavsett vilket (eftersom jag inte än har funderat ut vad som beskriver situationen bäst) så känner jag mig ganska nöjd.
Det  finns omtentor men det finns inga omfester! Jag har gått in för det hårt i vår vilket kan vara anledningen till att jag även har dissat allt vad plugg heter. SOF-perioden är värt guld och eftersom jag antagligen inte får chansen att uppleva det igen så kör jag på fullt ut!

Sådär ja.. Så har man garderat sig mot ett stort, fett U i MatStaten som jag skriver idag också.. Känns bra :)

Vad bättre är så ska jag ju faktiskt hem till Värmelandet i helgen. För en gångs skull så längtar jag verkligen! Mormor fyller 70 och för de som inte har träffat min mormor så kan jag ju meddela att det kommer bli askalas :) Förväntar mig att ha grymt kul!
Inte nog med detta så är det ju även köttbullemissionering på måndag som gäller. Upp till Stjerneskolan bär det för att prata med treorna om LiTH och I. Även det ska bli jättekul. Ser fram emot att träffa gamla lärare och annat löst folk :) Hoppas också på att ha en hel del att blogga om när jag dyker upp i Linköping igen på måndag..

Önska mig lycka till på tentan!

Tenta-p är en börda.
..Och det värsta med tenta-p är dessutom att tappra försök att undvika det för en stund är som ett enda stort Moment 22. Omöjligt. För om man vill försöka disskutera något annat som exempelvis kommande händelser, filmer, minnen, politik eller vad fasen som helst så slutar det alltid med att man likförbannat slutar där man börjar:
Ingenting är kul för ingenting har man tid med eftersom ingenting annat har man att tänka på än tentor. Hmm.. Kanske ett inte alltför komplicerat Moment 22 men jag lovar; har man vart med om det så är det precis så det uppfattas. Som en enda stort ekorrhjul som inte stannar förrän ett visst klockslag då sista tentan är inlämnad.

Just nu är jag bara i stort behov av sällskap. Varför inte någon från FilFak som åtminstone kan försöka att sakta in ekorrhjulet? (Ni vet de studenter som inte har en aning om vad tenta-period innebär...) Eller en lärare kanske? (Ni vet de studenter som inte har en aning om vad sals-tenta är överhuvudtaget..)

På tal om mina fördomar förresten: Pratade med en, för mig, tidiagre ganska okänd FilFakare i helgen och blir alltid lika imponerad av hur väl mina fördomar stämmer förresten med verkligheten. :) Denna gång i positiv anda vilket inte alltid är utmärkande för vad jag har för förutfattade meningar  om folk men ok.. Strumpor i sandalerna, eller hur var det?
Ye, ye.. Personen i fråga pluggade för övrigt KogVet. Ett folkslag som det finns alldeles för få av om jag får bestämma. Detta beror naturligtvis inte på programmet utan istället bristen på eftertänksamma människor i min närvaro.  Jag blir lika varm varje gång som jag får chansen att lyssna till en människa som har så mycket att säga mig och lika rädd blir jag också för min förmåga att undgå dessa unika människor i världen. Förvånad är jag däremot inte. Dessa människor är oftast sådana som är lyckligt lottade med att inte ha samma behov som "oss andra" av ytlig uppskattning. Ni vet vad jag pratar om, va?  Därför finns inte heller samma behov av att hävda sig hela tiden vilket gör att man försvinner i skuggan av de som fortfarande har behovet. (Ännu en av mina fördomar:))

Även om jag försöker så kommer jag aldrig till det stadiet  där jag kan befinna mig i ro med mina egna tankar och filosofier. Jag försöker på något sätt att inte vara avundsjuk på dessa människor som jag pratar om, eftersom inte heller det gör mig till en bättre människa, men som tidigare nämnt är det så skönt att bara få chans att sitta och lyssna. Kanske komma med en tänkvärd kommentar då och då som jag, i mitt stilla sinne, kan få tro att jag själv kommit på medan det egentligen bara är en avstickare från det jag just fått höra. Insikt gör att människan växer.
Människor överlag borde lära sig att ta sig tid. Den ständiga utmaningen om att alltid synas mest eller prestera bäst  bidrar inte till något annat än stress och en oändlig hunger efter ytterligare uppskattning och hävdande.

Om man försöker upptäcka fler än bara de människor som ställer sig i rampljuset så kan man lära sig en hel del. Mina fördomar är alltså fjärran från dagens filosofi men jag försöker intala mig själv att de mest är på skoj :) Den människa som dagens bloggande utgick ifrån var en lyckoträff och jag intalar mig själv att jag fick chansen till samtal på grund av mina fördomar ( vilket givetvis inte stämmer..:))

Dagens låt: Fanfar med Staffan Hellstrand. Den tar precis upp det jag är ute efter.        

Hmm.. Skulle ha publicerat denna igår men kom mig aldrig för.. Söndagen får skjutas fram lite J
Jaha... Då har jag också börjat blogga som alla andra. Tänkte att man kanske kan få ut lite skit och använda det som terapi. Antar att det kan behövas framöver..
Söndagkväll.. Trots att helgen har vart relativt lugn så känns söndagen fortfarande lika bakis konstigt nog.. Man har ångest och är rastlös för allt och ingenting. Är det inte så på söndagar? Kanske är så att kroppen är inprogrammerad på ångest en dag i veckan.

Blev på något sätt lite lättad idag i varje fall.. Fick mail från Dan som meddelade att jag trots allt inte kommer kunna flytta in förrän i december och inte nästa helg som det var sagt från början. Jag hade trott att jag längtade efter att få ta mitt pick och pack till en egen liten lägenhet så fort som möjligt men efter gårdagens ångestattack är jag ganska glad över att få några extra dagar.
Verkligheten börjar inte förrän nu hinna ifatt. Det som tidigare gått så lätt börjar bli ifrågasatt av mina tankar. Hjärtat är fortfarande kvar hos Dennis men tankarna... Tankarna som tidigare har svävat i det blå börjar även de tröttna på nyförälskelsen av "friheten" och ifrågasätta... Jag har inte vart singel i mer än ett par månader och fortfarande inte blivit helt själv men redan nu kan jag börja ifrågasätta vart friheten egentligen finns. Vid sidan av min, förut, underbara pojke kunde jag vara mig själv och aldrig behöva böja sig efter människor som man egentligen inte känner. Nu är det annorlunda. Jag tycke hemskt mycket om alla mina kompisar, nya som gamla, men på något sätt så fattas tryggheten som förut varit så självklar. Jag börjar därför bli alltmer säker; frihet är den känsla man kan ha tillsammans med en annan människa. Ett kärleksfullt utbyte som finns i form av tillit och ömsesidig respekt. Ett råd jag skulle vilja ge till alla underbara människor runt omkring mig; Lägg ner tid på att finna en individ som kompletterar dig och som du kan känna frihet ihop med. Nöj dig inte med det som kallas ”lagom” eftersom jag är säker på att sådana par alltid går att finna överallt, någonstans. Jag har funnit min. Dock kan jag samtidigt känna glädje över att för ett tag få vara ensam. Att få prova på känslan att inte alltid kunna ta någon för givet utan istället lära känna mig själv och min omgivning och se världen från en annan synvinkel. Det är inte alltid så lätt och det går inte alltid så smärtfritt som jag tidigare trott. Jag vet nu att jag alltid har vart en lyckligt lottad människa som haft allt jag önskat mig. Jag har fortfarande mycket kvar; jag har mig själv och jag har min verklighet. En fortfarande så underbar verklighet.